I vårt för materialistiska samhälle är det så ofta fokus på vad vi gör istället för den vi vill vara. Det skall handlas en massa statusprylar för att vi vill ge sken att vara framgångsrika och välmående. Många har fått för sig att livets värde är det vi har på banken eller på garageuppfarten men för mig finns de riktiga värdena i livet i våra hjärtan.
Det heter omtanke för sig själv och andra, en kram till den som vill ha, en klapp på axeln, en fikastund med en gammal släkting, ett leende till en främling eller en dag i skog och mark med sig själv, etc.
Vi sliter och kämpar för att tjäna ihop till en massa materialistiska ting när det som betyder mest i livet kostar mycket mindre och ibland ingenting. Jag hittade denna texten på internet och jag tycker att den är träffande på hur det är i livet för de flesta som jag träffar.
Vår tids paradox är att vi har högre byggnader, men lägre tålamod.
Bredare motorvägar, men smalare synvinklar.
Vi slösar mycket, men har kvar lite.
Vi köper mer, men njuter mindre av det.
Vi har större hus, men mindre familjer.
Mer bekvämligheter, men mindre tid.
Vi har större klasskillnader, men mindre sunt förnuft.
Mer kunskap, men mindre omdöme.
Fler experter, men mer problem.
Mer medicin, men mindre välmående.
Vi har flerdubblat våra ägodelar, men reducerat vår uppfattning om värde.
Vi pratar för mycket, älskar för sällan och hatar för ofta.
Vi har lärt oss att klara dagen, men inte att klara ett helt liv.
Vi har lagt år till livet och inte liv till åren.
Vi har varit hela vägen till månen och tillbaka,
men har problem att korsa gatan för att hälsa på den nya grannen.
Ur boken ”Vishetens pärlor”
Vi skall inte lägga år till livet utan vi skall lägga liv till åren.
Livet skall upplevas och inte överlevas.
https://www.facebook.com/groups/Torkild/
