Idag när jag kom till Ronneby så bestämde jag mig för att gå bort till Ronneby Brunn där jag skulle föreläsa. Jag hade gott om tid på mig och kände att jag behövde röra på mig. Det skulle ta cirka 40 minuter med en liten extra omväg och jag kände att det blev en bra runda för mig och min rullväska som jag alltid drar runt på.
Men jag hade inte gått så långt förrän jag helt plötsligt kände att det tog emot. Först trodde jag att en pinne hade fastnat i ett hjul men det var värre än så. Min följeslagare hade tappat ett hjul och havererat fullständigt. Nu gällde det att få tag på en taxi, vilket inte var det lätatste i Ronneby en tisdag före lunch.
Jag brukar alltid föreläsa om vikten av att be om hjälp och att vi oftst får hjälp när vi ber om det. Jag såg en kille som var på väg mot sin bil och jag ursäktar mig och frågar hur mycket han vill ha för att köra mig till hotell Ronneby Brunn. Han kör mig gärna men han vill inget ha betalt. Jag tackar och bockar samtidigt som jag lastar in min svårt sargade följeslagare i hans bagageutrymme.
Under de tio minuter som det tar ungefär att köra till hotellet fick jag en trevlig prtstund med en lokalbo och lite insikt i om hur Ronneby ser ut idag jämfört med den tiden då Ronneby Brunn byggdes. Väl framme stoppade jag ner handen för att ta fram ett visitkort till honom men han trodde jag skulle ta fram pengar och han sa att det är absolut inte nödvändigt. Jag tackade allra ödmjukast när jag lastade ut min följeslagare och hjälpte den in i hotellet. Han ville hjälpa till för att få ge den hjälpen och inte för att få något i utbyte för då hade det blivit en affärstransaktion och det är inte att få hjälpa för att ge.
Nu blev det en fin gåva, ett fint minne och en liten vardagshändelse som jag kan ta med på dagens föreläsning.
