Vi måste ha för att ge och ge för att ge.

Vi måste ha för att ge och ge för att ge.

Att vara givmild kan alla människor vara. Alla kan inte ge bort en massa pengar och saker men vi kan alltid ge kärlek och omtanke för det är outsinliga resurser som bara växer ju mer vi ger. Men att ge skall vi göra för att ge och inte för att få, för ger vi för att ge så får vi. Men det finns vissa saker som måste finnas på plats innan vi kan ge och det är det som denna berättelse handlar om.

Det var en gång en liten givmild gumma. Hon bodde i utkanten av byn tillsammans med sina sju barn. På den lilla gården fanns det några mjölkkor och en flock får som barnen hjälpte sin mor att sköta. De var inte rika, men inte heller fattiga, det gick från år till år…

Den lilla gumman var känd i byn för sin givmildhet och osjälviska handlande. Varje vecka bakade hon bröd och stoppade tjocka korvar som hon skänkte till trashankarna i byn.

En dag frågade den minsta av hennes barn; – Mor, var har hänt mina leksaker, jag kan inte hitta dem. Modern svarade milt; – Borta i byn bor det en liten pojke som aldrig haft något att leka med. Genom att jag skänkte bort dina leksaker är han nu lycklig och glad igen. Du kan göra nya leksaker i skogen, sade modern och klappade barnet på huvudet, vi måste tänka på de som har det sämre ställt. Det lilla barnet nickade tyst och sprang ut i skogen för att tälja sig nya leksaker. Han torkade bort de envisa tårarna efter förlusten över hans älskade saker och försökte tänka på de stackars fattiga barnen.

Sommarsk_rd_2520_DSC1328_Tomat_50_

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När vintern kom och med den snön ville barnen bege sig ut för leka i den fluffiga snön, men de kunde inte finna sina varma kappor. Det äldsta barnet letade upp sin mor och frågade var de fanns. – I grannbyn bor det en fattig familj vars barn aldrig kan leka ute om vintern eftersom de ej har några kappor, svarade modern. Genom att skänka dem era kappor kan barnen nu leka i snön. Ni kan leka inne och tänka på de stackars barnen som nu är glada, sade modern och klappade sonen på axeln. Det äldsta barnet gick bort till sina syskon och satte sig för att längtansfullt titta ut på den inbjudande snön.

Våren därpå gick två av flickebarnen ut till ladan för att föra fåren till det nya betet, då de förskräckt upptäckte att de var försvunna. – Mor mor, våra får är borta, ropade flickebarnen förtvivlat. Vi kan inte finna dem någonstans. Modern log lugnande mot dem. – Den fattiga änkan i byn råkade ut för rövare för i veckan och blev av med sina får, förklarade modern. Den stackarn kunde inte längre föda sina barn och var nära svält, så jag skänkte henne våra får. var glada för deras skull.. De båda flickebarnen gick slokörade upp mot huset igen, medan de sköt undan sorgen efter de vackra fåren och de ulliga små lammen.

Några månader senare utbröt en brand i det lilla barnhemmet och de sex föräldralösa barnhemsbarnen förlorade sitt hem. Den lilla gumman förbarmade sig över deras öde och bjöd dem att bo i sitt hem. Hon samlade sina egna barn och förklarade för dem. – Dessa stackars barn har förlorat sitt hem, så jag skänker dem ert rum och era sängar, ni kan sova på golvet och känna er stolta över att ha hjälpt dessa stackare. – Men mor, sade ett av barnen. Vi har inte längre några får och endast två kor. Hur ska vi klara oss med maten? – Vi får jobba hårdare ute på åkrarna och skära ner på era ransoner, så går det nog bra, sade modern. Vi måste tänka på de fattiga..

Tiden gick och barnhemsbarnen trivdes bra i sitt nya hem. Men gummans egna barn led i det tysta. De fick jobba hårdare, fick inte tillräckligt med mat, de hade inte längre några sängar eller leksaker och deras kläder var trasiga och fulla med hål, då även barnhemsbarnen behövde nya kläder.

Trots de knappa tiderna fortsatte den lilla gumman ge all överflödig mat till de fattiga. En dag då hon var på väg hem, efter att ha skänkt nya kläder och bröd åt de hemlösa, fick hon syn på sina egna barn. beväpnade med pinnar gick de till anfall mot trashankarna, stal deras nya kläder som modern nyss skänkt och åt girigt upp det nybakta brödet medan de med förakt spottade på de fattiga människorna.

Modern gav ifrån sig ett förfärat skrik och tog sig om hjärtat. En gammal man, stödd på en käpp, hörde hennes förtvivlade skrik och kom haltande fram till henne. – Hur är det fatt, lilla givmilda gumma? frågade mannen. – Jag förstår inte, snyftade gumman. Mina barn, hur kan de bete sig så hatiskt. I alla år har jag lärt dem att vara snälla och givmilda, att alltid tänka på de fattiga. Hur kunde det här hända?

– Ock ock ock, svarade mannen och skakade sorgset på huvudet. Jag är rädd lilla mor, att det är du som satt hatet i deras hjärtan. Du är givmildheten personifierad, men du har i din iver att hjäpa alla andra glömt bort ditt eget kött och blod. Hur ska dina barn kunna glädjas åt de fattiga barnens nya leksaker, då de inte längre själva äger några? Hur ska de kunna se åt de skrattade barnen i snön med värme i hjärtat, då de själva är fast inomhus?  Du vill att de ska älska de fattiga barnhemsbarnen som sina egna syskon, men hur ska de kunna göra det när de själva sover på det kalla, hårda golvet utan mat och hela kläder? – Men, säger modern helt förfärad. Vi har det ganska gott ställt, det är vår plikt att hjälpa de fattiga. Jag kan inte bara strunta i dem. – Förvisso, säger mannen och nickar tankfullt. men betänk detta;

– Om du hjälper grannen utan att först se till den egna familjen, kan du aldrig föda kärlek och givmildhet, utan endast hat och avund. Du måste först och främst se till att du själv och dina nära har det bra, innan du ser till andra, för en människa som inte själv får känna glädje har svårt att glädjas åt andra…

Fundera för dig själv, vad säger denna historien  just dig? 🙂

 

 

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail