Idag gästbloggar Angelica Håkansson hos mig igen och det är jag glad för.
Det har blivit en grej för mig och en kollega på jobbet att ibland gå fram till varandra, lägga en hand på den andres axel och yttra ovanstående mening. Bara sådär i förbifarten med ett skratt i halsen, men med en menande blick.
Det hela började en eftermiddag då jag såg att min kollega såg ganska trött och härjad ut där hon stod på skolgården.
Tidigare samma dag hade jag och några barn i klassen talat om hur viktigt det är att man ibland talar om för sina kompisar när de gör någonting bra – att vi allt som oftast spenderar våra talade ord på att lyfta det människor gör fel och glömmer av att även sätta ord på det positiva människor gör. Jag kände hur jag skakades om. Tänkte: ”När talade jag senast om för någon att jag tycker att denne gjort någonting bra?”
Så kom jag ut på skolgården samma eftermiddag och såg min härjade kollega. I ett spontant infall gick jag fram till henne, lade en hand på hennes axel och sa: ”Har någon sagt till dig idag att du är värdefull?” Responsen jag fick var obetalbar. Det visade sig att just den här dagen kände inte den här underbara människan och denna duktiga pedagog sig alls särskilt värdefull, åtminstone inte för stunden. Just den här dagen vilade känslan av otillräcklighet som en tung pläd på hennes axlar.
Vi har därefter ibland hittat en lucka i vardagsstressen för att gå fram till varandra och slänga ur oss denna klyschiga men ändå enormt omfattande mening. Det har blivit ett sätt för oss att – i ett virrvarr av vardagsrutiner, stress, misslyckanden, nya lärdomar, ofantliga mängder situationer och intryck, ambitioner och drömmar – påminna den andre om att: ”Jag ser dig och jag tycker att du är bra.”
En eftermiddag satt vi och pratade om just den här ganska komiska rutinen och om varför den betyder så mycket. Vi pratade om hur man i en vardag full av situationer där det inte finns några klara rätt eller fel – situationer där var person kan agera på olika sätt beroende på vilken slags pedagogik denne lutar sig mot, vilken forskning denne tagit till sig, vilka erfarenheter denne har, hur denne är som person etc. – då och då landar i frågan: ”Gjorde jag verkligen rätt här?”.
Vi talade också om att man i vardagsstressen inte alltid hinner ge eller få feedback från människorna runt omkring en. Att man ibland behöver hitta feedbacken i sig själv – gå på sin egen magkänsla och tro på den.
Vi talade om att man kan känna sig så misslyckad när man gör fel, fastän man egentligen borde tänka: ”Okej, nu blev det så här. Nu lärde jag mig någonting nytt. Imorgon tänker jag göra så här istället.”
Vi talade om att vi nog alla ibland skulle behöva höra från omgivningen att vi är sedda och att vi är bra. Vi talade också om att det kanske är farligt att vara beroende av den bekräftelsen. Att man behöver hitta den i sig själv. Vi talade om att om man ständigt formar sig utefter den feedback man får från omgivningen blir man en produkt – blir sådan som omgivningen råkar vara, och det är ju inte alltid bra.
Vi vred och vände på tusentals tankar den där eftermiddagen, och det var ett av de mest värdefulla samtalen jag haft.
Text: Angelica Håkansson
Länk till krönikan: http://www.skaraborgslanstidning.se/artikel/338644/kronika-vet-du-om-att-du-ar-vardefull
Länk till Angelicas blogg: http://nouw.com/AngelicaTillsVidare
