Valborg

Valborg

Idag såg jag Bengt Gangemi lägga ut denna texten och jag fick hans tillåtelse att dela den. Tänkvärt.

Idag är det Valborg och jag drar mig till minnes den Valborg då jag var blott 14 år. Vi var på väg hem från brasan i Stadsparken och tivolit på Södra Lekan. Jag hade förberett det noga. Jag åkte kärlekstunneln med henne får att få fram den rätta stämningen. Sedan åkte jag spöktåget med henne för att skrämma upp henne i mitt knä.

När vi var på väg hem till Klostergården, hela gänget, var då stunden äntligen inne. Stunden jag väntat på sedan pubertetens intåg i min barnakropp. Det hände i höjd med isbanan. För första gången fick jag en hand innanför en blus. Då upptäckte jag att hon, liksom jag, hade psoriasis. En känsla av välbehag infann sig hos mig, en känsla av att det inte bara var jag som var udda. Det hände inte mer den där Valborgsmässoafton men det berodde mer på blygsel än på psoriasis.

Åren gick och det kom en ny Valborg. Nu hade jag hunnit fylla 16 och skaffa motorcykel, en Yamaha AS3 125cc, och var med i Wings från Uppåkra. Denna Valborg skulle vi på fest hos Lightnings i Åkarp. Det var en stor dag, det var dagen då vi var bjudna till de stora grabbarna på fest. Där händer det igen, jag träffar en flicka och får än en gång handen under en blus. Då känner jag genast att även hon har psoriasis. Det hände inte mer den där Valborgsmässoafton men det berodde mer på blygsel än på psoriasis.

Dessa två händelser fick mig att gå igenom tonåren med en känsla av att ingen är perfekt. Det var en behaglig känsla. Ungefär vid denna tid börjar reklamaffischerna på det vackra folket dyka upp. Först ut var de stora internationella klädkedjorna men de svenska var inte sena att hänga på. Alla var de perfekta, alla var vi perfekta. Alla mina illusioner om perfektionism förändrades i takt med bulemins intåg. Räckte det inte att späka sig fin så fanns dessutom retuschering för att bli bildligt perfekt. Det fick mig återigen att skämmas för min psoriasis. Det hände inte mer resten av min tonårs Valborgsmässoaftnar heller men det berodde mer på psoriasis än på blygsel.

Nu är jag desillusionerad. Jag inser att man inte måste se perfekt ut för att vara perfekt.
-Jag tänker ha min psoriasis ifred.
Jag önskar alla i allmänhet en trevlig Valborgsmässoafton men i synnerhet alla som har psoriasis. Detta är vår dag, det är vår vårdag.

Tänk på att det är OK att klottra på några blemmor och några kilon med för den delen på affischerna av det perfekta folket på väg hem från brasan.

Bengt Gangemi

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail