Visst fan tvivlar jag också på mig själv och livet ibland. Det finns stunder då jag tänker hur skall jag orka ta mig vidare med det jag gör just nu. Hur skall jag överhuvudtaget acceptera mig själv för den jag är och inte bara kritisera mig själv för det jag gör? Duger jag som jag är när alla andra är så mycket bättre? Så går mina tankar hos mig själv, vilket jag tror att det gör hos de flesta mer eller mindre. Idag tänker jag så kanske 5% av min tid jämfört med för ett antal år sedan när jag tänkte så 95% av min tid.
Den stora skillnaden kom när jag började träna på att acceptera mig själv för den jag är och för allt vad jag har gjort. Den stora skillnaden kom när jag slutade bry mig om vad alla andra tycker och tänker om det jag gör. Det var när jag släppte min egen inbillade förväntan av vad alla andra hade på mig som inte stämde och insåg att jag är bra som jag är, det var då jag accepterade mig själv ännu mer.
Som en följd av resultatet från mina medvetna val blev jag ännu bättre på att acceptera och respektera andra för den de är och vad de gör. Jag insåg att oavsett allt skit och elände i livet så var det bara jag och ingen annan som kunde göra de val jag behövde göra för att komma vidare i mitt liv. Bara jag och ingen annan kan ta de stegen jag behöver göra, oavsett hur svåra eller lätta de är. Visst, har vi en sjukdomsbild eller diagnos oavsett vad skillnaden är, så är det inte samma sak. Men jag med mina i-landsproblem och vardagsångest har banne mig inte mycket att skylla på för att inte ta mitt 100% ansvar för mina egna val och för mig själv.
5% är otroligt mycket mindre än 95% och allt blev så utifrån medvetna val av synsätt och förhållningssätt ….i mitt liv. Det tog tid innan jag insåg att bara jag och ingen annan har 100% ansvar för mina val, tankar, känslor och handlingar i mitt liv. När jag insåg det, det var då jag blev ännu fullare av känslor och respekt för mig själv och för andra. All yttre förändring börjar med oss själva.
Livet skall upplevas och inte överlevas.
Torkild
