Trygghet och förlorad kärlek

Trygghet och förlorad kärlek

Nu på morgonen när jag kom in på Göteborgs Centralstation och såg denna skylt kom ett gammalt minne tillbaka till mig. Ett minne som jag minns med blandad förtjusning men ett minne som jag vill minnas.

Det var en av de där ljusa och härliga sommardagarna och Göteborg bjöd på folkvimmel och det var friskt i luften. Jag hade mina nyinköpta kläder på mig och håret var välkammat och tillrättalagt precis som jag ville att det skulle vara. Det var nu det gällde. Efter en lång vinter var det nu äntligen dags att jag skulle få tillbaka det jag hade förlorat. Det var nu i mitten av juni 1983 och jag hade nu fått chansen och jag var så beredd på att ta tillvara på den och göra det bästa av det. Innan jag gick in på Göteborgs Centralstation så bytte jag byxor till det där extra paret jag hade med mig för det skulle kännas ännu bättre för jag var så fokuserad på att hon skulle gilla det hon såg. Nu skulle jag få henne tillbaka så att min panikångest, eller demonen som jag kallade den för, kunde flytta ut från min kropp. Flytta långt bort.

Några månader tidigare kom min första och stora kärlek ner till mig i Ystad på besök. Vi hade träffats när jag började officershögskolan i Skövde 1981. Första helgen var vi några officerskadetter som gick ut på hotell Billingen där stadens disco låg på den tiden. När jag kom in såg jag henne där hon satt vid ett bord med sina kompisar och jag föll direkt. Jag tog mod till mig och bjöd upp henne till dans. Resten är en saga för fin för att vara sann som Lisa Ekdahl så vackert sjöng. Jag var förälskad i Marie och jag var förälskad för första gången på riktigt i mitt liv och den var dessutom besvarad. Jag var så lycklig och vi förlovade oss 12 månader senare. Jag var 19 år och Marie var 16.

Den här vinterkvällen när hon kom ner till Ystad valde hon att bryta vår förlovning. Hon förklarade att hennes kärlek till mig var till ända och ringarna togs av våra fingrar. Jag fattade ingenting. I samma ögonblick kom ångesten. Den förbaskade demonen som jag aldrig tidigare hade träffats hade nu tagit fullständig kontroll över mig. I all min panik och frustration med att bli av med demonen blev den kommande tiden turbulent, slitsam, ibland på gränsen till outhärdlig och de mörkaste tankarna kom till mig, men i efterhand ack så lärorik. Medicinen hette att bita ihop och vara en man, för som ung officer vågade jag inte visa mig svagare än vad jag inte kunde låta bli att förmedla med hela mitt kroppsspråk. Tiden gick och jag saknade henne oändligt. Oändligt……

När jag nu gick in på stationen i juni 1983 rullade tåget precis in från Skövde. Bara vetskapen om att hon satt ombord fick mitt hjärta att slå som en Duracell-kanin. Jag kände igen hennes fot när hon steg ner på trappsteget och när hela hennes uppenbarelse visade sig kände jag hur ångesten lättade för en stund. Men jag såg också direkt att när hon såg mig så var det inte den Torkild hon ville se. På perrongen stod en liten vilsen och olycklig pojke som bara ville en sak, ha henne tillbaka så att allt kunde bli som tidigare.

Vi tillbringade några timmar i Göteborg tillsammans innan jag körde henne hem till Skövde i min gamla Volvo Amazon av 1967-års modell som min far hade köpt för 4500 kr av en skrothandlare. Men den var hyfsat fin och den var pålitlig. Det var däremot inte mina känslor och hon kände att hennes känslor ej heller var beredda att gå tillbaka in i ett förhållande. Vi skildes åt och jag fortsatte min resa med demonen som sällskap.

Det var först många år senare som jag förstod varför jag mådde så dåligt. Vid ett antal tillfällen som litet barn kände jag mig bortvald av mina föräldrar. Tillfällen där tryggheten slogs bort under mina fötter och jag kände att jag inte hade ”fast mark” att stå på. Det var denna känsla som kom tillbaka när Marie gjorde slut med mig och jag trodde att om jag bara fick tillbaka henen så var allt bra. Men det handlade inte om henne, det handlade om mig och min trygghet. Den var undermålig i många år men idag efter många års träning varje dag är min trygghet så bra som jag vill att den skall vara och det känns tryggt. För det är först när jag är trygg med mig själv som jag kan vara trygg med andra. Idag lever jag i ett stabilt och tryggt förhållande med Veronica sedan över 20 år.

Torkild Sköld

ddd Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail