Tonårsflickan som tiggde

Tonårsflickan som tiggde

Idag satt det en tonårstjej utanför en affär i Eskilstuna och tiggde. En av de många tiggare som idag är en vanlig bild i vår vardag. Jag vet inte vilket land hon kom från men det var säkert från ett av de länderna många av de andra tiggarna som sitter runt om på trottoarerna i Sveriges städer kommer ifrån. Jag kan ärligt säga att jag inte är den som skänker en slant varje gång jag går förbi en tiggare då jag lägger rätt mycket pengar varje månad till andra välgörande ändamål.

Men idag gjorde jag ett undantag för det jag såg var ingen tiggare, det var en ung tonårstjej som jag är övertygad om att hon precis som de flesta andra tonårsbarn hellre hade gjort något annat än sitta där i sommarvärmen och tigga. Hon satt nämligen med sin tomma kopp från en hamburgerkedja i ena handen med förhoppning om att få in lite pengar och i den andra handen hade hon sin mobiltelefon som hon satt djup försjunken i, kanske chattandes med sina kompisar.

Men det var just i den handlingen med mobiltelefonen som jag såg människan, tonårstjejen eller rättare sagt barnet som vi så lätt bara sätter etiketten tiggare på. Jag ställde mig framför henne med ett milt leende på mina läppar och väntade på hennes reaktion. Det tog några sekunder innan hon tittade upp förvånat med en blick som sa typ: Vad vill du?

Med glimten i ögat sa jag till henne på engelska att om hon fokuserar på sitt jobb istället för kompisarna på mobilen så kanske intäkterna ökar. Sen gav jag henne två tjugor. Jag vet inte om hon förstod vad jag sa men vi möttes båda i ett lågmält fnissande.

Jag vet inte om tiggeriet i Sverige är organiserat som så många säger och idag spelade det ingen roll för mig för det var en ung människa som jag såg sitta på trottoaren, en medmänniska på jorden, och som tonårsförälder så såg jag en tjej som säkert har samma sociala behov som mina barn. Jag vet inte om mina två tjugor gjorde skillnad men vi fick båda mötas i ett leende och jag såg en ung människa sitta på trottoaren och inte bara en tiggare som ingen vill titta på även om alla ser dem. För mig var det en stund att stanna upp i nuet och se det jag ser och inte fördöma det jag tror mig se.

Om jag gjorde rätt? Det vet jag inte men jag gjorde det som kändes rätt för mig. För mig handlar det om att leva som jag lär och vara sann mot mig själv och mina egna värderingar om vad som är viktigt i mitt liv. Jag kommer definitivt bli bättre på att se mina medmänniskor på trottoaren framöver och inte bara titta på dem. Jag har inte pengar nog till att ge till alla tiggare jag ser men jag kan alltid visa dem att jag ser dem som människor och att jag bekräftar dem på att de finns. Det behovet har vi alla och det behovet kan inga pengar uppfylla.

Låt oss alla bli bättre på att bekräfta varandra

Torkild Sköld

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail