I början av september 1998 fick jag en dag det fruktansvärda beskedet att min far var död. Det kom utan föraning och det kom som ett slag från en slägga från en stark kraft som jag varken kunde se eller bemästra. Han hade som pensionär en stor hobby och det var att fiska. Den hobbyn hade han redan som liten pojke och jag minns än idag alla de fiskesagorna han berättade för mig på kvällarna som godnattsagor när jag var liten. De var säkert både helt sanna och lite kryddade men ack så spännande att lyssna på.
Han hade nu börjat fiska ål och hade lagt ut några ålryssjor inte alls långt ut ifrån land där han hade sin fiskestuga nere vid ”världens ände” som det kallas i folkmun för i Ystad. När han kom ut till fångstplatsen och skulle dra upp ålryssjan så böjde han sig över relingen på båten och då stannade hans hjärta. Det tog stopp och allt var slut. Han satte sina tofflor och lämnade jordelivet. Enligt obducenten som jag pratade med flera veckor senare, så dog han troligtvis ögonblickligen utan smärta och ånger. Kanske ett bra sätt att lämna tiden i livet, tyvärr var han bara 70 år.
När jag kom in i hans fiskestuga så var det första jag såg hans tofflor som stod på golvet. I Skåne kallas träskor just för tofflor eller rättare sagt, det heter tofflor. Han hade ställt dem där när han tog på sig sina gummistövlar. Stig gick alltid i tofflor och det hade han gjort i alla år som jag kan minnas. Det gick i perioder och ibland var trenden att tofflor var mode och då var han före sin tid. När sen trenden vände och det inte längre var mode att ha tofflor, ja då var han efter sin tid. Men min far Stig han var fullkomligt ointresserad av vad andra tyckte om hans val av att gå i tofflor. Han gjorde det för att det trivdes han bäst i.
I några år efter hans bortgång behöll vi fiskestugan och vi lät tofflorna stå orörda där han hade satt dem under en byrå precis till vänster när man kom in. Den dagen vi sålde stugan behöll jag inte mycket av allt det bråte han hade i den men hans tofflor de fick följa med hem. Idag hade vi storstädning av förrådet här hemma och när vi sorterade allt vi sparat på genom åren så hittade jag min fars gamla tofflor. Tofflorna som han satte när hans satte tofflorna. När jag såg dem var det som att få en pil rakt in i hjärteroten. Tiden stannade upp och saknaden av min far Stig blev oerhört närvarande Tofflorna var väl använda redan den dagen han satte dem i september 1998 och nu 18 år senare är de ännu mer nötta av tidens tand. Men aldrig att jag kommer att göra mig av med dem. De kommer för alltid bo i mitt förråd precis som min far alltid kommer att bo i mitt hjärta.
Tofflorna som han satte när hans satte tofflorna.
