Våra kroppar är egentligen inte särskilt mycket att skryta med i jämförelse med andra djur. Vi är verkligen inte snabbast, starkast eller smidigast. Vi kan inte flyga, andas under vattnet eller spruta gift ur rumpan. Även om ni hävdar att vissa känner någon som kanske kan just det. Det vi har som är unikt är en mer utvecklad hjärna och tummar. Händer som klarar av att skapa saker som hjärnan kan tänka ut. Som en liten fabrik med en konstnär/civilingenjör i huvudet och en hantverkare/vaktmästare i händerna.
Men för att vi ska kunna använda oss utav det så måste vi överleva. Vi är så sjukt ömtåliga, det räcker med att vi slår lilltån i ett soffbord för att vi ska bli helt utslagna. För att inte tala om hur värdelösa vi är som bebisar. Ett nyfött föl kan efter bara några timmar stå och gå. Det är ett måste för överlevnad. Hästen föder alltså ett föl som är nästan helt färdigutvecklat. Sköldpaddor är ännu värre. Lägger ägg som dom överger så när ungen kläcks så är den ensam. Snacka om att tvingas tidigt in i vuxenlivet.
Ändå har vi kommit dit vi kommit. Därför att vi som art litar på varandra. Moder jord har bestämt att vi kan bara överleva om det finns tillit. Om det finns människor som tar hand om svagare människor. Det betyder alltså att vi även vill hjälpa till. Vi går omkring och är så fullständigt övertygade om att ingen vill ha något att göra med mina problem. Samtidigt så skulle vi gärna ställa upp om någon anförtrodde sig åt oss med något.
Det är kulturen som sätter käppar i våra hjul. Vi tror att det är fult att sträcka ut en hand. Att anförtro oss. Men det är tvärtom en förutsättning för vår arts överlevnad. Så lita på att om du skulle tappa fotfästet så kommer det finnas folk som vill hjälpa dig. Jag vill.
Livet skall upplevas och inte bara överlevas.
Torkild Sköld
