Idag gästbloggar Thobbe Rexréuz hos mig igen. Tack Thobbe för att du delar med dig.
Redan som 8 åring fick jag vara barnvakt åt grannens barn. Älskade det, kände mig både ansvarsfull och vuxen. Någonstans inom mig drömde jag om den dagen när jag själv hade barn, gärna flera än 2 som grannen hade.
Livet ville annorlunda för mig. Det blev andra prioriteringar och val som låg framför mina fötter. Blyghet och osäkerhet var min lott, eller de val jag valde att leva efter, likväl som att bli en arbetsnarkoman och engagerad i föreningsvärlden. Det fanns liksom inte tid för att leva familjeliv, så jag förblev singel.
Jag var aldrig ensam sedan jag började jobba, men en blyg singel. Vi var ett gäng på jobbet som umgicks rätt mycket. Vi åkte på dans, ibland 20 mil enkel resa, vi gick på bio, vi var hemma hos varandra för att fika eller käka.
Att bilda familj fanns ju med i bakhuvudet hela tiden, men det passade liksom inte in i livet just då. Det fick bli senare i livet. Många frågor kom från både vännerna och familjen, lyckades alltid hitta på trovärdiga anledningar till att det inte var läge just nu.
Många tankar omkring att ha egna barn kom och gick, det spred sig en värme i mig av lycka och kärlek under dessa stunder. Nu hade jag turen att ha vänner som hade barn och som gärna lånade ut dem emellanåt till mig för att de skulle få egen tid. Det blev mitt substitut för egna barn.
Som sagt livet ville annorlunda för mig. Det hindrar inte att jag än idag kan få dessa tankar om hur skulle livet ha tett sig ifall det blivit egna barn. Dessa tankar har nu lett till dessa ord som följer här.
Tankar till dig mitt ofödda barn.
Du fick aldrig uppleva ditt liv med mig som din pappa. Jag valde bort dig, ett val som jag inte insåg vidden av den gången. Du fick aldrig vara ett barn med allt vad det innebar med nyfikenhet på livet, nyfikenhet att lära dig att vara barn i livet.
Inte heller fick du uppleva att bli den trotsige/rebelliske tonåringen som skulle hitta dig själv och sluta vara pappas hjärtegull och ögonsten. Du skulle under en period av din frigörelseprocess tycka att jag var mossig och inte borde få finnas.
Du fick aldrig chansen att uppleva din första förälskelse, ej heller få känna stoltheten över dina betyg och din examen, ditt första jobb eller glädjen över att tjäna egna pengar och flytta till din egna lägenhet.
Allt detta, mitt ofödda barn gick du miste om. Jag själv gick miste om alla stunder av villkorslös kärlek, alla glada skratt, all gråt när du gjort dig illa. Att mysiga stunder då du tyckte att jag var världens bästa pappa och du skulle krypa upp i min famn bara för att det var mysigt.
Att se dig som tonåring, att jag skulle älska dig gränslöst oavsett vad du sa eller gjorde, bara för att du var mitt barn. Någonstans inom oss skulle både du och jag veta att vi respekterade varandra, att vi hade gränslös kärlek och respekt för varandra oavsett yttre omständigheter som spelade oss ett spratt.
Vi fick båda vara utan alla stunder av upplevelser tillsammans, alla samtal vi skulle kunnat ha om allt mellan himmel och jord, djupa likväl som ytliga. Allt som vi skulle ha lärt av varandra fick vi inte uppleva heller.
Du skulle ha fått egna barn, mina barnbarn. Under deras uppväxt skulle du ha känt igen alla processer som barn och föräldrar går igenom som en del av livet. Du skulle ha varit tacksam för att du fått växa upp med kärleksfulla föräldrar som lärt dig vikten av detta.
Att idag sitta med facit av min val där jag berövade oss båda denna möjlighet gör ont i hjärtat. Visst, jag kan ju inte veta exakt hur det skulle kunna bli, men dessa tankar som jag skriver till dig kunde ha varit ett alternativ.
Istället valde jag ett destruktivt liv. Destruktivt så till vida att jag valde ett liv som värdelös martyr och offer. Ett liv där alla omkring mig bidrog till att förstärka min egen känsla av att vara värdelös. Detta fortsatte i många år, tills jag en dag började undra om jag var så värdelös om jag trott mig vara. Det blev en jobbig insikt när jag förstod att min egen självbild inte var sann, det var inte verklighet.
Idag, kära ofödda barn, kan jag känna att jag haft ett lärorikt liv som format mig till den jag är idag. Tack vare min ”barnsliga” nyfikenhet på livet och dess möjligheter, att leva som offer var en del i processen som jag behövde för att växa i min utveckling.
Jag är tacksam för alla medgångar jag haft, men lika tacksam för prövningar jag blivit utsatt för. Alla missförstånd och orättvisor har hjälpt mig framåt med samma intensitet som de bra stunderna. Givetvis var det ingen jag tänkte på när det var jobbigt, det är sånt jag lärt mig nu senare i livet.
Känner mig ödmjuk för de val jag gjort för det fanns ett syfte för mig. Detta har jag fattat men framför allt accepterat utan bitterhet efter 60 års ålder. Det är med andra ord aldrig försent att vakna upp och förstå samband av val och resultat.
Det var inte i detta liv som du och jag, mitt ofödda barn, skulle göra vår resa tillsammans här på jorden. Vår tid kommer vid ett annat tillfälle.
Thobbe Rexréuz
______________________
FACETTEN – för din utveckling
www.facetten.co
