Reflektion över reflektioner jag delar offentligt.

Reflektion över reflektioner jag delar offentligt.

Idag gästbloggar Thobbe Rexréuz hos mig igen. Tack Thobbe för att du delar med dig.

Jag brukar ofta läsa kommentarer på inlägg i Facebook. Även lyssnar jag till samtal där den ene delger sina erfarenheter. Det som fascinerar mig är att det är vanligt att den som läser/lyssnar direkt kommer med ”goda råd” om hur det ska vara.

Min inställning, tror inte en sekund att jag är ensam om den., är att så länge avsändaren uttryckligen inte ställer en fråga eller ber om råd, behöver man inte per automatik ge dessa.

Mina erfarenheter delger offentligt för jag vet att det finns många därute som har liknande kunskap och som behöver se att andras väg att gå vidare (bli inspirerad). Det innebär inte att jag tycker jag har rätt eller att min väg är den enda rätta. Givetvis har vi alla olika sätt att komma vidare och det viktiga är att vi hittar den vägen. Vad jag menar är att mina och andras inlägg kan vara en väg som skulle kunna inspirera.

För min del tycker jag att det på något sätt är att förminska avsändaren genom att ”rätta” denne med sina åsikter om hur det borde vara. Vi är alla olika och har kommit olika långt i vår insiktsresa, vilket är precis som det ska vara. Det enda som betyder något är, vad är viktigt/bra/nödvändigt osv för MIG.

Hoppas nu att ingen missförstår mig och tycker jag är helt fel ute och inte vill ha kommentarer, för det vill jag. Det är frågan om hur dessa kommentarer är utformade. Är det kommentarer där man berättar sina egna erfarenheter är det välkommet. Är de däremot utformade som pekpinnar eller i tonen ”så här ska du göra/tänka för att kunna gå vidare”, då slutar jag läsa/lyssna. Det får mig att bli anti, tyvärr.

Jag sa tidigare att vi är alla olika och det är något jag själv brottas med också. Detta med att acceptera att så är fallet. När jag är engagerad, blir jag nog rätt påstridig själv och vill övertyga. Ja, du ser jag är inte ett dugg bättre än någon annan. Dock har jag blivit mer och mer medveten om just detta och gör vad jag kan för att dämpa mig.

Att fråga först om det är OK att få berätta om hur jag ”löste” situationen och gick vidare, är ett måste för mig numera. Då vet man om mottagaren vill ha den informationen eller inte. Det är slut med att jag tvingar på min omgivning vad jag gjort eller inte gjort.

Slutligen är min insikt i detta inlägg, att jag utsätts för detta att se alla dessa kommentarer, enbart för att jag ska lära mig och inse att jag har samma tendens själv. Att bli medveten om sina egna tillkortakommanden är halva jobbet, sen gäller det att hantera det, på ett för mig själv, bra sätt för min utveckling som medmänniska.

Thobbe Rexréuz
_____________________
FACETTEN – för din utveckling
www.facetten.co

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail