”Pappa din blogg är tråkig”
Det här med att blogga aktivt är något jag nu har gjort i snart tio månader. Det är inte så lång tid och jag ser mig själv lite som nybörjare, men jag tycker det är kul och jag skriver om det mesta för att längs vägen hitta min egen personliga stil. Min äldsta dotter påtalade för mig igår att min blogg är tråkig för att jag inte skriver om vad som händer i mitt liv. Då kommer jag osökt in på vad skillnaden är mellan att vara privat och personlig. Jag tror att både för läsare och för mig själv, att det är bäst att inte vara för privat. Inte för att jag har några direkta hemligheter utan för att all information som jag lägger ut på Internet vet jag inte vart den tar vägen. Det sprids information som aldrig för och det kommer att explodera.
Jag läste någonstans att en söndagsupplaga av Dagens Nyheter med alla bilagor, innehåller mer information än vad en genomsnitts människa Sverige på 1600-talet tillgodogjorde sig under en hel livslängd. Det ända som är säkert är att informationsspridningen kommer att öka ännu mer framöver. Det kommer hela tiden nya kanaler för informationen att strömma igenom.
Jag tycker själv att jag kan vara väldigt personlig på t.ex. facebook, twitter mm. Men jag är aldrig privat. Precis på samma sätt är det på mina föreläsningar. Jag kan berätta om det mesta som har hänt och händer mig i mitt liv. Jag kan berätta om roliga saker och mindre roliga saker. För mig handlar det om att vara personlig på ett sätt som jag är trygg i och när det gäller mina föreläsningar så vet jag att mina åhörare tycker det är bra för då känner de igen sig själva. En föreläsning som bygger på fakta, diagram och modeller får inte många att tända till, men kan man koppla det till egna berättelser från livet så blir det ett helt annat perspektiv.
Däremot så skulle jag aldrig vara privat på sociala medier eller på facebook. Om jag och min familj skulle ha interna problem så löser vi dem själva för det är för mig privat. Jag berättar inte om våra huslån, eventuella föräldraskaps- eller äktenskaps-problem. Däremot kan jag efteråt mycket väl ta upp det som en personlig berättelse, men inte mitt uppe i det. Jag tror att för mig är den största skillnaden mellan att vara privat och personlig starkt kopplad till min självkänsla. Det jag menar är att när jag accepterar mig själv till 100 % oavsett position och relation så bryr jag mig inte lika mycket om vad folk skall tycka om det jag säger.
Utan jag kan fokusera på att få ut det budskap jag vill med att vara personlig. Låt säga helt teoretiskt att jag har en pott som består av 50 % privata saker och 50 % personliga saker. Om jag då har tränat min självkänsla och är trygg med att vara mig själv, då kommer den personliga delen öka och den privata delen minska. Det jag menar är att jag kan bjuda på mer av mig själv om jag är trygg i mig själv.
Jag menar att en bra självkänsla gör att vi vågar öppna upp oss mer för vår omgivning utan att vara oroliga för vad andra skall tycka om det eller hur den informationen kommer att spridas vidare. Detta leder till att vi blir bättre i vårt personliga ledarskap, dvs. hur bra och trygga vi är med att leda oss själva igenom vårt eget liv, vårt eget personliga ledarskap. Så skriv och dela med dig bara av sådant som vem som helst kan läsa och sprida vidare utan att det påverkar ditt privatliv. Det blir helt enkelt lite lättare.
Ha en bra fortsättning på denna dagen.
Torkid
