Idag gästbloggar Thobbe Rexréuz hos mig igen. Tack Thobbe för att du delar med dig.
Oro är väl något som vi alla drabbas av emellanåt av olika anledningar. Det kan röra sig om allt från vad man ska äta idag, till hur man göra med alla räkningar som hopar sig, eller sjuka barn/föräldrar, tid som inte räcker till osv.
Det kan också röra sig om att tala inför en grupp människor i olika sammanhang, allt från fikastunden på jobbet till stora släktmiddagar. Hujeda mig för att hålla föredrag. Vi minns nog alla hur det var i skolan när vi tvingades (ofta på ett opedagogiskt sätt) att stå inför klassen och hålla ett föredrag om ett ämne som nån annan bestämt.
Med åren kommer en annan säkerhet till många av oss, medan andra fortfarande har kvar sin ångest omkring detta. Själv har börjat släppa min oro, sen kanske ett par år tillbaka. Att känna tryggheten i mig själv och att bestämma mig för att det handlar bara om några minuter som jag är utsatt. Det är ju ej en livslång varaktighet i framträdandet.
Samtidigt försöker jag tänka på, vad är det bästa som kan hända.
· Tänk om det är så att mitt föredrag blir uppskattat och folk hämta inspiration utifrån mina ord.
· Tänk om det jag säger talar direkt till lyssnaren.
· Tänk om mitt syfte att inspirera med mina erfarenheter slår till och uppskattas.
För tillfället brottas jag med att övertyga mig själv att jag verkligen är på rätt väg med mina val och det är bara att köra. Egot vill inte vara med på denna resa, han gör att för att sabotera för mig genom att skrika sig hes på min vänstra axel. ”Det är absurt att tro du klarar detta! Tror du verkligen på detta själv?” Så fortsätter han.
Behöver jag lyssna på detta? Det är val jag har att ta ställning till. Om jag av bekvämlighet väljer att lyssna, vet jag ju vad som väntar. Det blir att tuffa på i samma gamla fotspår och det har ju inte varit så lyckat hittills vad gäller min utveckling. Om jag istället väljer att säga till Egot att jag hör vad han säger, men jag väljer att tro på mig själv istället, för innerst inne vet jag ju att det blir bäst för mig och mitt mående. Egot ropar än högre förstås, men jag ignorerar honom totalt. Han tystnar väl så småningom.
Det jag ska göra är att dra igång en kurs under hösten. Jag har i många år lett kurser i både fackliga frågor och engelska för nybörjare. Det har varit färdigt material och det har hjälpt mig mycket för det vara bara att följa boken.
Den kurs jag ska dra igång är helt och hållet min egen idé och det finns inget färdigt upplägg. Dock vet jag i mitt inre vad jag vill uppnå med kursen. Jag har flera idéer om hur jag ska lägga upp det hela och har bollat med mig själv om vilket som är rätt eller snarare vad som ger mest utdelning för deltagarna.
Alltså problemet är inte själva kursen eller dess innehåll. Den oro jag kan mkänna är det ansvar jag tar på mig. Det är rätt stort att leda ett antal medmänniskor på en väg som jag tror på, men som jag inte vet hur de ser på det. Ska jag kunna ta hand om de som har tvivel eller är väldigt kritiska?
Samtidigt vet jag ju att så länge jag följer mitt hjärta och agerar utifrån detta, blir det rätt. Mitt jobb är ju trots allt att ta ansvar för mina åsikter, min inställning och framför allt min intention. Deltagarna får ta ansvar för hur de vill ta emot det jag förmedlar. Jag finns där som ett stöd, det är allt jag kan göra.
När jag nu fått ner detta på pränt, undrar jag egentligen varför jag känt mig orolig. Det är bara att tuta och köra. Oro kan med andra ord vara av godo också, så jag väljer att se oron med nya ögon från och med nu.
Unna dig att må bra, är min devis och det tänker jag göra.
Thobbe Rexréuz
_____________________
FACETTEN – för din utveckling
www.facetten.co