Om vårkänslor, explosioner och parkettgolv

Om vårkänslor, explosioner och parkettgolv

Idag gästbloggar Angelica Håkansson hos mig igen och det är jag glad för.

Våren har dragit igång på riktigt och vårkänslorna ligger lika tätt i luften som pollenpartiklarna. Överallt verkar det talas om kärlek! Härligt, tycker jag.

Jag vill också prata om kärlek idag, och jag vill börja med att visa en text jag skrev för ett halvår sedan ungefär. Jag vill visa den, för jag vill prata om varför jag hade så fel när jag skrev den.

”Cornelis skrev en gång:

’Vem bryr sig om hur nätterna far?
Jag bryr mig inte ett spår
Bara jag får ha mitt ansikte kvar
Dolt i min älsklings hår’

Och jag tyckte länge att dessa var de vackraste rader som fanns. Jag tänkte att det är så det är att älska någon. Att kärlek är att ligga på ett parkettgolv medan himlen utanför fönstren lyses upp av explosioner, skott och bomber. Att kärlek är att ligga där på golvet och se hur trasig och kaotisk världen är, men utan att det oroar en. Att det är okej, liksom, så länge den man älskar ligger där bredvid. Att ljusskenen från explosionerna rentav kan vara vackra att titta på, tillsammans.

Problemet är väl att det förr eller senare kan komma en dag då man upptäcker att man ligger ensam där på golvet, och då blir plötsligt de där bomberna fruktansvärt läskiga. Och man börjar oroa sig för att väggarna ska ge vika eller att fönstren ska sprängas. Och man börjar tänka att explosioner faktiskt inte är så vackra, ändå.

En vän skrev en gång en helt fantastiskt hyllning till sin partner, och avslutade texten med:
’Världen kan rämna, så länge jag har dig.’
Och jag tyckte det var så vackert.
Fast sen blev jag rädd.
Jag tänkte: Tänk om världen rämnar nu, och jag är ensam.
(Och förresten har jag inget parkettgolv)”

När jag nu läser texten igen känner jag för att sätta mig ned framför den där några månader yngre versionen av mig (hon som skrev texten) och skaka om henne. Säga åt henne att det är farligt att tänka så som hon har gjort.

Att vara sådär härligt, feberaktigt neddrogad av kärlek – sådär så det nästan gör ont – är det vackraste som finns, tycker jag. Kärlek är det vackraste som finns. Den biten är oklanderlig – den vill jag inte ifrågasätta. Vad jag däremot vill säga till tjejen mitt emot mig är att det är farligt att tappa bort sig själv mitt i allt det där härliga; Att glömma av att leta upp sin egen väg bland explosionerna utanför fönstret; Att glömma av att söka efter sina drömmar och mål; Att glömma av att hitta sig själv.

Nu menar jag inte att stoppa er där i vårkänslostormen! Har man hittat någon att älska, som känns rätt att älska och som älskar en tillbaka, så tycker jag att man ska göra precis allt man kan för att värna om det där vi-et. Bygga upp ett hem tillsammans (kanske till och med lägga in ett parkettgolv!). När man gör det tror jag dock att det är av största vikt att man murar in sina egna drömmar i väggarna också. Att man speglar sig noga i hallspegeln och listar ut hurdan man vill vara. Att man stegar ut bland explosionerna och frågar sig: Hur vill jag påverka läget här ute?

Jag tror helt enkelt att det är viktigt att bli hel. Att bygga jag-et lika stabilt som vi-et, så att det står två hela människor under det där taket. Då kan bomberna falla bäst de vill.

Angelica Håkansson

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail