Denna fras svävade i fikarummet på jobbet igår. Det var Idol som hade kommit på tal och då med fokus på de lite mer misslyckade ansökningarna. På de där personerna vars hela världsbild går i kras när de får höra att de, enligt juryn, inte sjunger så bra som de själva trott. Jag skrattade, för jag har själv ställt mig samma fråga nästan varje gång en deltagares pipa fått Bagges blick att anta den där lätt ångestladdade nyansen eller fått Bard att spotta fram någonting om Idol 2014. Fast så kom jag att tänka på en intervju jag såg för länge sedan, med en deltagare vars audition hade gått ungefär lika bra som NUON-affären. Jag kommer ihåg en uppriktigt chockad min och en fras i stil med: ”Alla mina vänner tycker att jag sjunger bra…”. Det fick mig att tänka på det här med sanningar. Sanningar och speglar.
Jag tror, liksom många andra, att varje individ har sin alldeles egen verklighetsbild, vilken är skapad av dennes erfarenheter. Jag tror att allt det vi sett och hört genom livets gång sätter sig på våra ögon som ett par brillor, genom vilka vi ser världen; Får oss att tolka världen på vårt alldeles egna vis. Det är ganska vackert, tycker jag, fast skitläskigt; Om alla har sin egen sanning betyder det ju att det egentligen inte finns något som är helt sant. Att det inte finns någonting som är rätt eller fel. Ingen solid regelbok att förhålla sig till utan istället miljarder sådana, alla skrivna utefter olika parametrar.
Dessutom verkar våra brillor påverkas av speglar också – de speglar vi finner i våra nära och kära, och i våra inte så nära och kära. Jag pratar om den respons vi får av omgivningen när vi gör någonting. Om man tänker på det var det ju faktiskt de reaktioner vi fick av våra föräldrar som blev våra första sanningar. Vi lärde oss att om föräldrarna blev arga, då gjorde vi någonting fel. Om de blev glada gjorde vi någonting bra. Någonstans blev denna respons den grund på vilken vi byggde vår första bild av världen, tror jag, och vår första bild av oss själva. Sedan snubblade vi ut genom ytterdörren och fann andra speglar i vänner, bekanta, kändisar, samhällsideal osv. Genom våra speglars respons upptäckte vi att vi uppfyllde kriterierna för vissa ideal medan vi i andra sammanhang var ute och cyklade (här hör jag återigen Bard säga: ”Det här är INTE Idol 2014!”).
Fast nej, stopp lite här nu. Det kan väl inte stämma? Det skulle ju innebära att vi i princip bara är marionettdockor som är fullständigt beroende av vilka speglar vi råkar ha i vår omgivning. ”DET ÄR ORIMLIGT!”, som Kirsti hade sagt. Kanske borde då vi inte klandra de där människorna i ”Idol”; Om de verkligen ALLTID har bemötts av gillande blickar (ärliga eller ej) från sina speglar när de sjungit, så är det ju inte så konstigt att de ser på sig själva som de svenska versionerna av Mariah Carey. I en värld som består miljarder sanningar har man ju liksom inte så mycket annat att luta sig mot än sina erfarenheter och sina speglar.
Läskigt.”
Angelica Håkansson
http://nouw.com/AngelicaTillsVidare
