Idag gästbloggar Angelica Håkansson hos mig igen och det är jag glad för.
Perspektiv…
Jag kommer hela tiden på mig själv med att överrumplas av detta magiska fenomen. Det kastar sig över mig när jag minst anar det. Får mig att tvärnita mitt i ekorrhjulet och tappa andan. Får mig att måla om de där sanningarna min värld är uppbyggd på.
Det fanns hos mig den där natten då orons klor rev inuti magen och fick hjärtat att kasta sig mot revbenen. När morgonen närmade sig medan sömnen lös med sin frånvaro. DÅ satt det där på sängkanten – Perspektivet – och jag såg hur bra jag haft det alla de där nätterna jag sovit bra. Då kände jag tacksamhet för att det är så pass sällan jag känner stressen brinna i magen. Då kände jag sorg för de människor som brinner för jämnan.
När kroppen gjorde ont eller när den var sjuk så sköljde klaustrofobin över mig. Klaustrofobi, därför att jag insåg att vi alla faktiskt sitter fast i en kropp av kött och blod – en kropp som kan gå sönder. När kroppen slutade göra ont fanns Perspektivet där, och jag log mot det. Log, för att jag såg vilken ynnest det är när kroppen man bor i är smärtfri. Sen skrek jag åt det, för att jag tyckte synd om alla de människor vars kroppar inte slutar göra ont.
När jag gick längs ett fält med västbeklädda främlingar ute på Kinnekulle för två veckor sedan, då hasade Perspektivet också fram mellan grödorna. Då slog det mig hur lyckligt lottad man är varenda gång den kropp man bor i får lov att komma hem – när den tillåts bära en hem till dem man älskar. Och hur lyckligt lottad man är varenda gång man får se de man älskar komma in genom ytterdörren igen. Och jag skrek åt Perspektivet där det gick bredvid mig. Svor för att det där onda finns – det som påminner mig om det som är bra. Svor för att det finns sömnlösa nätter, kroppar som gör ont och dåd som berövar människor rätten att få komma hem. Svor för alla de där tusentals mörka sanningarna, som får en att se allt det ljusa.
Sen svor jag för att Perspektivet, efter att det knackat på, alltid försvinner så fort igen. Svor för att jag hela tiden glömmer av hur bra jag faktiskt har det. Att jag vänjer mig vid mina omständigheter och tar dem för givna. Jag svor åt att det som borde lysa i guld kan tyna till grått i det ekorrhjul som kallas vardag. Jag svor åt att vanan kan få en att missa alla mirakel.
Och jag insåg att hela min verklighetsbild nog egentligen är uppbyggd på just perspektiv. Att varenda situation som gjort ont har fyllt mig med tacksamhet över det som gått rätt. Att varenda mörk stund har kastat ljus över nya insikter.
Och jag insåg att perspektiv nog är det viktigaste som finns.
Text av: Angelica Håkansson
Länk till Angelicas blogg: http://Nouw.com/Angelicatillsvidare
