Idag gästbloggar Angelica Håkansson hos mig igen och det är jag glad för.
Jag är ute och går i vinterkylan, och jag har klaustrofobi.
För att när det blir så här bitande kallt ute, så påminns jag om att jag behöver en varm plats att krypa in i om kvällen.
Och jag påminns om att jag har en sådan plats
just för att jag har pengar.
Och jag påminns om att jag har pengar
just för att jag har ett jobb.
Och jag påminns om att jag har ett jobb
just för att någon varit villig att ge mig ett jobb.
Jag inser att jag kan hålla den bitande kylan ute, för jag har varma kläder.
Och jag inser att jag kan stilla hungern när jag kommer hem, för jag har mat i kylen.
Och jag inser att jag kan gå lugnt där jag går på den frostiga gatan, för det är ingen som jagar mig.
Och jag inser att jag kan le när jag går upp för de hala trappstegen till ytterdörren, för därinne väntar någonting varmt och tryggt.
Och jag inser att jag kan hålla huvudet högt och bröstet varmt, för jag är nära människor som lyfter mig och älskar mig.
Och jag får klaustrofobi, därför att jag inser hur beroende jag är av alla de här sakerna
Av tusentals yttre saker, och tusentals inre.
Och jag påminns om att allt det kan tas ifrån mig.
Och att det finns de som inte har det jag har.
Inte för att de inte förtjänar det, utan för att de inte haft samma tur.
Och fastän jag har varma kläder, så huttrar jag.
Och fastän ingen jagar mig, känner jag mig jagad.
Och det gör ont när jag tänker på alla som glöms bort.
Och det gör ont när jag tänker på hur rädd jag är för att själv glömmas bort.
För det finns någonting långt mycket farligare än hala trappor, frostiga gator och vinternätter.
Som jag tror tar fler liv än någonting annat.
Och det är människor som sitter i varma hus och glömmer av människorna utanför.
Angelica Håkansson
http://nouw.com/AngelicaTillsVidare
