Så underbart fantastiskt när det kan göra skillnad för en familj och att det kan vara så enkelt i bästa fall bara man är medveten om det.
Hej, jag var på din föreläsning i Sollentuna den 29 jan. Måste erkänna att jag var en aningens skeptisk. Jag har varit på många föreläsningar och kurser om ledarskap och personlig utveckling. Och visst, jag tyckte du var bra, jag skrattade många gånger, och det var en hel del igenkänning, men när jag åkte hem kände mig fortfarande skeptisk.
Men så i går kväll innan middagen, skulle jag få min yngsta dotter, min kaktus, att göra sina läxor. Det är vanligtvis en kamp, precis som att det är en kamp att få henne upp ur sängen, ner i sängen, sitta still när vi äter, komma i tid till skolan, ta en dusch osv osv.
Då bara kom det till mig, som en dolk rakt in i magen. Det är ju inte min dotters fel att vi bråkar så mycket. Det är ju MITT fel. Det är ju jag som vill att hon ska ändra sig och vara på ett annat sätt. Men jag har verkligen inte skiljt på sak och person. Inte alls. Jag uttrycker besvikelse, ilska och frustration, allt på en gång och jag har noll respekt för henne för den hon är. Jag talar gång på gång om att jag vill ändra på henne. Och så blir jag så arg (på henne) när jag sticker mig på hennes utfällda kaktustaggar. Jag upprepar mitt beteende, samma sak om och om igen och förväntar mig ett annat resultat. Hur kan jag var så korkad?
Så jag tänkte där vid matbordet, okej jag testar Torklids metod. Nu gäller 0% bråk. Det är det minsta jag kan ge tillbaka. Hon var arg och sur på mig för att jag ’tvingade’ henne att göra läxan. Men jag var bara bredvid, tyst och så lugn. Helt ny upplevelse. Och efter tag var läxan gjord. Sen blev middagen en helt annan upplevelse, och läggningen och i morse gick allt som en dans.
Jag känner mig skamsen och dum, men så tacksam för detta uppvaknande. Tack för puffen i rätt riktning!
Och inte är jag skeptisk längre.
