Det var de ord som kom ur min sambo när vi satt inne på Maximteatern och fick uppleva Torkild Sköld. Uppgiften var att beskriva sig själv med egna ord och det var som att någon högg mig mitt i hjärtat med en kniv när jag både såg hans uppgivna uttryck samtidigt som han funderade länge och sedan kom de här orden väl begrundade. Själv hade jag precis före honom beskrivit mig själv som stark, levnadsglad, ärlig, tålmodig och ödmjuk och jag inser i samma sekund när jag sitter där att nu. Nu är det nog slut mellan oss på riktigt för vi är på så otroligt olika nivåer. Och jag känner mig ledsen över den insikten.
Till historien hör nog att min sambo kommer ifrån en brokig bakgrund utan någon sund uppväxt eller familj. Vi var inte planerade. Jag hade inte planerat att bli kär i honom. Rent av hatade jag faktiskt honom i början… Han var så långt ifrån allt jag var och ville… Småtjuv, minibandit, bråkstake, alkoholist, det stod PROBLEM i pannan på honom och det fanns inte utrymme för sånt i mitt liv…. Men mot alla odds och allas åsikter blev vi ett par. Jag lyfte honom ur elden och ställde ultimatum som han köpte. Han slutade dricka tvärt, han selekterade umgänge och gav upp sin största frihet, att köra bil för han hade inget körkort. Han har dyslexi och kuggade teorin 9o tal gånger så till sist sket han i det… Han hade suttit inne 2 månader året innan p.g.a olovlig körning och jag visste att han hade ytterligare 9 mån framför sig att avtjäna p.g.a gammalt idiotiskt skit som kommit sig utav fel umgänge. Inga allvarliga saker egentligen utan bara idioti.
Jag minns hans bruna ögon när de var lyckliga. De glittrar. Hur vackra som helst! Jag kunde sitta och ”drunkna” i hans ögon i smyg hur länge som helst. Han var ingen charmör precis, inte särskilt social heller till skillnad från mig utan ganska tillbakadragen och skeptisk till allt och mycket. Vi har nu krigat oss igenom 3 år och är inne på det 4de som nu kommer bli de sista. Den lyckliga glada Sambon jag en gång kände vet jag inte vart han har tagit vägen. Jag tror inte han själv vet svaret på det.
Jag minns våren för 2 år sedan så berättade han för mig att jag var hans ankare. Jag har älskat tanken på det. För han är egentligen mitt med. Vi har båda starka viljor och åsikter och ibland gnistrar det till mer eller mindre men de sista två åren har eskalerat. Rejält. Alla sa att de skulle bli bättre efter att han tjänat av sin tid hos Kriminalvården. Att då först då skulle han få ro i själen för han va stressad. Alltid stressad….
Nu har han vart hemma sedan oktober och vi har aldrig haft de så illa som efter mucken… så de kanske stämmer, du nådde ut till honom där längst bak i publiken på Maximteatern…. för de hände något när DU klev upp. Jag tyckte ni var bra allihopa och var lycklig över att jag faktiskt tog mig dit trots att vi vart 5 min sena p.g.a min sambos långa startsnöre….
Han satt där med armarna i kors med munktröjan stängd och med luvan hängandes över kepsen. Ja tror nästan de stod ”FUCK OFF” i pannan på honom också… hela hans aura var vidrig och osade hat och ilska genom hela föreläsningen fram tills du klev in efter pausen. Utan ett ord knäpptes jackan upp, huvan drogs ned och efter ytterligare en stund åkte kepsen av 😳…. Han satt inte heller längre med armarna i kors över bröstet utan avslappnat och lyssnade till dina ord. Emellanåt log han lite faktiskt också. Så kom vi till den delen där vi skulle berätta om oss själva för nån annan och det kom som en blixt från klar himmel…
25 år gammal, nymuckad, trasig, vilsen….
Han vet idag att han mår dåligt, han är väldigt lillgammal för att vara så ung. Han är fantastisk på så många sätt men är helt låst mentalt… Kriminalvården har inte lyckats nå ut till honom för han har inte låtit dem komma in… Han litar på ingen. Han har ingen familj. Han har inga vänner. Alls på riktigt han har inga kompisar. Han har bara mig och som en fästing har han livnärt sig på mig i tre år och all min positiva energi har sugits ut och jag orkar inte bära honom mer. Han tror inte på psykologer allt sånt är skit. Han har vid tillfälle sagt att han har ingen livslust kvar och han är trött. Varje dag får jag höra att han är trött.
Torkild, du är den enda som på 25 års tid har nått ut till honom med mer än ett ord. Han skulle aldrig själv sträcka ut en hand så jag gör det åt honom. Detta kanske skulle bli den svåraste uppgift som du någonsin mött. Många har försökt och gett upp.
Igår grät vi tillsammans. Vi grät för vi älskar varann men jag orkar inte med att bo med honom för han är så negativ i ALLT och suger all enegi ur mig. Jag orkar inte att se hur dåligt han mår längre. Höra alla ångestsuckar eller se hans blanka trötta tomma ögon. Vi grät för han klarar inte av att låsa upp sitt kombinationslås med en nyckel hur gärna han än vill så går det inte och han vet inte hur han ska göra.
Tror du att du skulle kunna ge han rätt nycklar så han kan rädda sig själv från sig själv?
Tack snälla du för att du besökte Maximteatern och föreläste! Står i evig tacksamhetsskuld till dig för du förändrade något litet i min sambo, han fick konstgjord andning för en stund♡ och jag gick därifrån starkare än vad ja kom.”
När jag läste detta skrev jag tillbaka till dem och tackade för ett fint brev och jag passade även på att bjuda in dem till min föreläsning i Södertälje vilken de kom på och vi hann med ett fint samtal innan också. Idag skrev hans sambo till mig igen:
Såg du som jag. Vad som hände igår? Hur du fick han att gå från igenlimmad mussla till att faktiskt i eget intresse att öppna upp sig och till och med stråla och glittra i ögonen igen…
Det finns två ord som beskriver hela honom och har gjort de sista 2,5 åren och det är förändringsfientlig och skeptisk… Det är samma person som kommer in till föreläsningen men helt klart har de vart någon annan som gått därifrån. Han som jag vart kär i. Jag hoppas jag får se mer utav honom i framtiden.
Jag tror inte du förstår hur stort de är. Jag vet inte hur eller vad du gör. Men det är magiskt de du åstadkommer, magi är vad det är!
Du är alltid välkommen till oss närhelst du skulle vilja ut på vår gård! Kram från oss till dig!
