”Jag gick en promenad en dag, då jag plötsligt hörde ljud från ett hål i marken, nån som grät. Jag kikade ner i hålet, som var ca tre meter djup, och där såg jag en vän till mig.
”Vad gör du här i hålet?” undrade jag.
Hon kikade upp mot mig, med en blick som speglade uppgivenhet och trötthet, även hennes svar. ”Allt är skit. Allt går emot mig. Varför kan jag inget? Varför drabbar allt mig? Jag kommer aldrig att klara av det jag har framför mig. Det är ingen ide att pröva för det är helt omöjligt – inget går….”
Jag ville självklart hjälpa till och undrade vad hon behövde. ”Hoppa ner till mig och gör mig sällskap, jag behöver nån som kan trösta mig, nån som kan förklara varför allt och alla är emot mig, nån som kan förstå mig, nån som kan fixa allt åt mig, nån som kan hålla mig sällskap i min deppighet.” blev hennes svar.
Mitt svar chockade henne tror jag – ”Hoppa ner till dig? Vännen, jag håller verkligen av dig, just därför håller jag inte med dig. Jag tänker inte göra dig sällskap i en avgrund med den spade av medlidande du önskar av mig. Jag tänker inte elda på brasan av misär, oro, ångest, förminskelse och uppgivenhet du känner just nu. Jag vet att du tror att du inte kan något, inte klarar av något – men om jag behandlar dig som den du själv upplever att du är – kommer inget bra ut av det. Jag tänker inte tala till ditt kraftlösa förflutna eller ditt orkeslösa nuläge – jag tänker istället pusha det du kan bli, den potential du besitter, den kraft inom dig som dina tankar för stunden har sotat igen. Jag tänker inte hjälpa dig att gräva ännu djupare i det hål du sitter i. Jag kan möta dig där, men kommer inte sitta kvar där med dig. Jag vill få dig att inse att du själv kan ta fram stegen inom dig, själv kroka fast repet – och själv klättra upp ur gropen, till ytan, och vidare uppåt. Det kan låta hårt, det kan låta tufft – men tuffa stunder kräver ännu tuffare agerande – och det kommer du inte att finna om du bara har svaga tankar om dig själv.”
Hon såg på mig, nu med något skarpare ögon. ”Fan, du har rätt, livet må kännas skit ibland, men den blir knappast bättre av att ge upp, jag är inte en sån person egentligen, jag är en fighter. Jag må ha stupat, jag må ha fallit – men jag har landat på rygg, och kan jag se uppåt – kan jag ta mig upp! Flytta på dig, för nu kommer jag upp, jag tänker pröva tills jag fixar det – för jag vill möta ljuset igen, jag vägrar att bli kvar i mitt mörka avgrundshål!”
Hon kom upp till slut, och fortsatte vidare, lät de svaga tankarna bli kvar i hålet och sprang med lättare och målmedvetna steg in i varje utmaning – fast besluten att övervinna varje prövning livets skola gav henne…
Och jag grävde igen hålet – begravde ännu en svag tanke…”
Marko Latva-Nevala
aka Tips Fråncoachen
Gå gärna in och gilla Markos sida:
https://m.facebook.com/tips.francoachen
