Denna berättelse är ett bra exempel på hur mycket vi kan göra för varandra om vi bara uppmärksammar varandra i vardagen.
Det var bara några dagar före jul. Jag hade inte riktigt kommit in i julstämningen och inte insett att varuhusen skulle vara fula med folk. Varför kom jag just idag? Mina fötter värkte nästan lika mycket som mitt huvud vid tanken på jul shopping. Jag hade önskelistor från 5 personer som skulle bli mycket ledsna om jag inte köpte något så det var bara till att ta tjuren vid hornen och kasta sig in i shoppingens värld.
Hastigt, fyllde jag min kundvagn med sista minuten objekt och började gå mot kassornas långa köer. Jag valde den kortaste, men det såg ut som om det skulle innebära minst 20 minuters väntan. Framför mig stod två små barn – en pojke på ca 5 och en yngre flicka. Pojken var klädd i en trasig rock, enormt stora och trasiga tennisskor som sköt ut långt framför hans alltför korta jeans. Han stod med några skrynkliga tjugor i sin hand och väntade på sin tur.
Flickans kläder liknade hennes brors. Hennes huvud var mest ett tovigt lockigt hår. Rester från senaste måltiden syntes i hennes mungipor. Hon bar på ett par vackra guldtofflor och hon nynnade stämningsfullt till julmusiken som spelades i affären, under tiden som hon väntade på sin tur i kassan.
När de äntligen närmade sig kassan lade flickan omsorgsfullt upp skorna på bandet. Hon behandlade dem som om de vore en skatt.
Expediten slog in skorna och sa: – Det blir 160 kronor.
Pojken lade sina skrynkliga tjugor vid kassan samtidigt som han energiskt sökte i sina fickor efter mer pengar. -Jag tror att vi får lämna tillbaka tofflorna och komma tillbaka en annan gång, kanske imorgon, sa pojken.
När hans syster hörde det så började hon snyfta. Men gud skulle ha älskat dessa skorna, hulkade hon fram. Hennes bror tog henne i handen och sa: – Kom så går vi hem och jobbar ihop lite mer pengar, var inte ledsen.
Snabbt så tog jag upp börsen och gav expediten mellanskillnaden. Dessa barn hade väntat väldigt länge i kön och trots allt så är det jul.
Plötsligt slöts ett par armar runt mig och en liten späd men hoppfull röst sa: -Tack snälla.
-Vad menade du när du sa att gud kommer att gilla skorna? Frågade jag.
Pojken svarade: – Vår mamma är svårt sjuk och kommer snart till himlen. Pappa har sagt att hon kanske kommer tvingas åka redan före jul för att vara med Gud.
– Min söndagsskolefröken sa att alla går kläda i guldskor uppe i himlen och jag tycker att mamma hade varit jättefin i dessa, sa den lilla flickan.
Mina tårar rann i floder när jag såg in i hennes tårfyllda ögon.
– Ja, svarade jag, jag är säker på att er mamma kommer vara den finaste av dem alla däruppe.
Okänt ursprung.
