Sitter på tåget som tar mig hem till Skåneland igen efter föreläsningen i Eskilstuna och försöker sova lite. Jag vaknar av att en högljudd man en bit bort pratar i telefon med sitt barn, som jag uppfattar det. Konversationen eller rättare sagt monologen handlar om meningar som:
Du måste skärpa dig i skolan för helvete.
Du behöver rycka upp dig och inte vara så jävla lat.
Du kan inte fortsätta med de förbaskade dumheterna.
Se på din ordentliga syster hon gör minsann inte så.
Din mamma och jag har definitivt inte uppfostrat dig till att bli den du blivit.
Med tanke på hastigheten han kastar ur sig frågorna finns det ingen chans för personen i andra änden att få en syl i vädret. Efter ett tag säger Pappan, vilket jag förmodar att det är: – Jag får prata med mamma! ”Hej, det är jag. Nu har jag coachat vår son så nu kommer det att bli bättring för han fick sig en tankeställare”. De pratar lite till innan de avslutar samtalet.
Ibland hade det varit bra att spela in ett sådant samtal och låta personen i fråga lyssna på sig själv. Det här var ju så långt ifrån coaching och barnuppfostran man kan komma men framförallt var det ett mindre bra personligt ledarskap av pappan för han använder sig mer av härskartekniker och överkörning än att coacha grabben. Det gjorde så himla ont i mig för jag påmindes av hur jag kunde bli behandlad när jag var liten där jag fick höra att jag är dålig på både det ena och det andra.
Jag kan tänka mig att den grabben har fått höra liknande ord tidigare och jag tror inte att de har fungerat för då hade pappan inte behövt säga det igen idag. Oavsett vilken position eller relation vi har här i livet får vi aldrig glömma att ingen människa växer av att vi hugger huvudet av dem. Ända gången vi får se ner på människor är när vi hjälper dem upp. Det finns ett ordspråk som heter att vi skall behandla andra så som vi själva vill bli behandlade.
Jag upplever att en del behandlar sina familjemedlemmar där hemma sämre än vad de behandlar sina medarbetare på jobbet. Det är för en del helt ok att bli vansinnig och skälla på sina barn men de skulle aldrig få för sig att göra det mot sina medarbetare. Jag kan inte förstå att folk kan välja att behandla och respektera sina närmaste sämre än alla andra. Visst skall vi få bli arga på våra familjemedlemmar men vi får aldrig tappa respekten för varandra. Visst får vi säga till på skarpen men det är inte vad vi säger utan det är hur vi säger det.
Om vi vill ha mindre våld i samhället kan vi börja med oss själva för barn gör inte som vuxna säger till dem utan de gör som vuxna gör. Det har vi alla hört någon gång. Men om vi då inte respekterar varandra och behandlar varandra väl då är det som våra barn tar med sig in i vuxenvärlden. Nu säger jag inte att detta är lösningen på allt våld i samhället. Men vi måste börja med oss själva där vi står och går.
Vad vill du att dina barn skall ta med sig in i vuxenvärlden?
Kram
Torkild Sköld
PS: Eftersom jag hade förflyttat mig in i en tyst avdelning för att kunna vila så sa jag till honom att lugna ner sig.
