Mycket kan sägas utan ord, men jag kan aldrig vara
säker på att den jag möter förstår vad jag känner och tycker i min egen
tystnad. När jag inte kan uttrycka för andra om vad som viktigt för mig är det
lätt att känna sig missförstådd och ensam även i en gemenskap. Mina föräldrar
kommer från arbetarklass där arbetsmoral, förnuft och att handla rationellt
varit viktiga normer och värden i livet. Deras förhållningssätt och uppfostran
präglas av tidigare generationers arv och mönster och på samma sätt har jag
präglats av mina föräldrar. Att använda sig av det känslomässiga verbala språket
i mötet med andra har inte varit centralt. Det går dock att förändra
grundmönster och arv genom att stanna upp och reflektera över sitt känsloliv
och sätta ord på sitt inre liv. När vi sätter ord på vårt inre behöver vi inte
längre fastna i frustration eller andra starka känslor som försvårar vårt vardagliga
liv, utan ilskan mynnar ut i lugnare vatten där en förändring eller utveckling
sker.
http://www.solentro.se/…/jag-känner-alltså-finns-jag
Pernilla Bergman Tano
