Igår fick jag frågan om jag aldrig tröttnar på att resa Norden runt och föreläsa varje dag, hålla på med facebook, skriva nyhetsbrev och blogga. Jag behövde inte en sekunds betänketid på mig för att kunna svara att det gör jag inte, i alla fall inte på långa vägar just nu. Visst, jag ger och behöver ge det mycket tid och för att nå ut på facebook idag kostar mig stora summor pengar. Jag har annonserat på facebook för mycket stora belopp och jag har lagt ner många många timmar på olika sociala medier. Men det är mitt val och det är något jag har passion för och stor glädje av.
Jag tänker som så att allt det jag publicerar på sociala medier är helt gratis för läsaren att ta till sig. Jag gör det för att jag vill på riktigt känna att jag ger något och jag är övertygad om att när jag ger för att ge och inte för att få, då kommer jag förr eller senare att få. Kanske är det någon som blir nyfiken på det jag skriver och som efter det väljer att komma på min föreläsning. Då är mitt sekundära mål uppnått dvs. jag får tillbaka utifrån det jag har gett tidigare. Men det är inte mitt primära mål för det är att ge för att ge. Att kunna ha förmånen att vara någon behjälplig i livet med mina texter och tankar. Jag tycker att den här berättelsen säger en hel del om hur min filosofi är.
Gör dig en bra dag.
Torkild
Efter en föreläsning av en mycket duktig filosofiprofessor ställde en av eleverna frågan: ”Professorn, vad är meningen med livet?”
De andra eleverna skrattade och gjorde sig färdiga för att gå, men professorn höll upp sin hand och bad dem vänta lite. Han tittade länge på eleven och sa sedan: – ”Jag ska svara på frågan.”
Han tog upp sin plånbok ur fickan och tog fram en liten spegel. Sedan berättade han följande historia:
– ”När jag var en liten pojke, under kriget, var vi mycket fattiga och levde i en by långt ut på landet. En dag fann jag delarna från en sönderslagen spegel på vägen. Det var en tysk motorcykel som hade kraschat där.
Jag försökte hitta alla delarna för att kunna laga spegeln men det var omöjligt, så jag behöll den största biten. Det var den här. Genom att skrapa den mot en sten lyckades jag göra den rund. Jag började leka med den och blev fascinerad av hur jag kunde reflektera ljus ända in till de mörka platser där solen aldrig sken, djupa hål, sprickor och mörka skrymslen. Det blev en lek att låta ljuset nå in till de mest svårtillgängliga ställen som jag kunde hitta.
Jag behöll den lilla spegeln under hela min uppväxt och tog fram den då och då för att återuppta lekens utmaningar. När jag blev vuxen började jag förstå att detta inte bara var ett barns lek utan att det också var en metafor för vad jag skulle göra med mitt liv. Jag förstod att jag inte var ljuset eller källan till det. Men jag har min egen erfarenhet och förståelse och på många platser kan det bara lysa om jag reflekterar ljuset.
Jag är ett fragment av en spegel. Dess ursprungliga form känner jag inte till, men ändå kan jag, med det jag har, reflektera ljus till de mörkaste platserna på jorden. In till de mörka vrårna i människors hjärtan och kanske förändra något hos dem till det bättre. Kanske ser andra vad jag gör och följer mitt exempel.
Det är det som är meningen med mitt liv.
Okänt ursprung
https://www.facebook.com/groups/Torkild/
