Jodå. så har jag också resonerat och än idag hade det känts skönt att få lov att göra mig till ett offer och agera så för det är ju så himla skönt att skylla på andra. Men sen kan andra komma och säga att det där är väl inget att jaga upp sig för. Då har mina tankar snurrat kring ifall jag har överreagerat eller inte. Men det är så svårt att acceptera att jag gjort fel och be om förlåt. I alla fall var det så i mina yngre år och då menar jag från 47 och neråt. För det var i den åldern jag för första gången förstod att det inte är vad de andra säger, oavsett vad de säger, som gör mig arg utan det är hur jag väljer att tolka det. Enbart hur jag tolkar det.
Jag kan ju inte bestämma vad andra skall säga till mig men oavsett vad de säger så kan jag bestämma vad jag säger tillbaka. Det är inte lätt alla gånger när jag är utsatt och irriterad, men det är då det gäller att behålla självrespekten. Eller i alla fall träna på att behålla den för den dagen jag tror att det är andra som bestämmer vad jag skall säga till dem, då har jag tappat kontrollen över mig själv och mitt personliga ledarskap.
”Men det där fattar ju alla att det är självklart” får jag höra ibland. Men om det nu är så självklart, varför tar de då inte ansvar för vad de säger? Jo för de har inte tränat på att behålla respekten för sig själv – självrespekten. Den som gör att när vi är bra på att ta hand om och behandla oss själva så blir vi bättre på att ta hand om och behandla andra.
Vi skall stå för vad vi tycker och tror på, men vi behöver sätta gränser för hur vi vill bli behandlade. Det innebär dock inte att vi behöver behandla andra illa bara för att de gör det mot oss. Sen kan vi bli sårade av vad andra säger och gör mot oss men om vi behandlar andra med respekt så kan vi alltid vara stolta över vem vi är oavsett vad andra gör mot oss.
Torkild
