Märkligt hur livet går vidare trots stor tragedi.

Märkligt hur livet går vidare trots stor tragedi.

När något svårt händer kan du göra två val; lägga dig ner i fosterställning och bara skrika ut din sorg eller så kan du räta på ryggen och bestämma dig för att gå till botten med det hela. Jag har gjort bägge delarna. Kanske det beror på att jag är tvilling och har två sidor eller så beror det på mitt arv. Ett arv som innebär ångest, sorg, otillräcklighet och oro å ena sidan och lugn, förnuftighet, värme, kärlek och konstruktivt tänkande å andra sidan. Det jag vet är att om ska du klara en tragedi eller ett trauma så måste du vara aktiv. Du får inte bara lägga dig ner och invänta ”männen i vita rockar”, dvs att nån annan ska lösa problemet åt dig. Du kan inte heller gömma dig bakom en mask och låtsas att allt är bra. Spela teater. Det har jag gjort hela mitt liv då jag blivit uppfostrad att sopa problemen under mattan. ”Sådant pratar man inte om” var väl förra generationens patentlösning på alla problem.

Men man måste prata och lyssna. Inte med och på alla men med och på dom du litar på och dom som faktiskt kan hjälpa dig. Sortera bort det som tar och lämna plats åt det som ger. Då har du lättare att ge själv också. Balans i en relation mellan individer är a och o.

Om du slutar tänka själv och bara skjuter upp problemet till en annan gång är det väldigt lätt att du låter dig påverkas av andra människor negativt. Det som låter som en strålande idé från den välvillige hjälparen kanske egentligen bara blir ett sätt att skapa en oriktig sjätte bild av vad som från början var fem olika pussel som råkat välta ut och blanda sig. Du gör det för att slippa se den rätta bilden. Men den oriktiga bilden kan skapa ny oreda och innan du är mogen att se den korrekta sjätte bilden måste du lösa dom fem andra.

Sortera är ett måste när du ska pussla. Börja med hörnbitarna och jobba dig in mot mitten. Men håll isär pusslen.

När jag drabbades av den stora tragedin översköljdes mitt inre av en mängd frågor och funderingar. Jag anklagade mig själv att ha varit svag och feg i stunden men insåg efter ett tag att jag egentligen varit oerhört stark. Däremot har jag konstaterat att jag varit svag och feg förut och ställde mig frågan; varför? Det går inte att enkelt svara på det men omständigheterna var sådana att jag kunde inte fatta andra beslut från år noll fram till idag än dom jag gjort. Det måste jag lära mig att acceptera. Om jag ska kunna leva vidare med min historia och stå rakryggad.

För jag står rakryggad! Jag står för dom beslut jag tagit och jag är fullkomligt övertygad om att jag gjort rätt. Om du lever under press eller/och om du är i chock och fullständigt skräckslagen kan du inte göra annat än att lita till instinkter och reptilhjärnan. Det är människans sätt att klara svåra situationer.

Det värsta du kan göra efter ett svårt medvetet beslut som får helt andra konsekvenser än det du hoppats, är att först skuldbelägga sig själv och sen leta efter en syndabock. För det gör du. Alla gör så. Det är den enklaste vägen ut.

Men du får inte fastna där. Du har alltid ett eget ansvar.

Du kan dock inte ta på dig all skuld och ansvar och låta andra komma undan. Däremot kan du leta i din ryggsäck efter svar på frågor du inte visste att du hade och på så sätt hitta en väg ut ur sorgen. Om du gör upp med ditt förflutna istället för att bara skuldbelägga dig själv eller andra, dra ner rullgardinen och gå vidare som inget hade hänt – då kommer dina minnen ligga där och gnaga i såret och ärren läks aldrig.

Jag har gjort upp med min ryggsäck. Vänt och vridit på varje sten. Dragit i alla trasiga trådar. Gjort upp med de personer som sårat mig värst. Inom mig. Tagit mitt ansvar. Mina sår och ärr börjar läka. Dom kommer blöda i kanterna ett tag till – kanske alltid – men dom läker. En liten bit varje dag.

Livet går vidare. På ett annat sätt – men det går vidare.

Lena Harrysson Svenn

https://loppan60.wordpress.com/2015/06/13/livet-gar-vidare/

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail