Lite ringrostig igår när jag körde nya föreläsningen efter en veckas uppehåll. Men ikväll kommer det bli magiskt bra. När jag står inför det läskiga i livet som livet medför och jag tillför då och då, så brukar jag tänka på följande ord. Det får mig att vara modig.
Theodore Roosevelt höll 1910 i Paris. Talet, som brukar kallas ”Mannen på arenan och styckets rubrik är ” Medborgarens roll i en republik:
Det är inte kritikern som räknas, inte den som kan visa på vilket sätt den starke personen misslyckas eller vad den som utför en gärning hade kunnat göra bättre.
Äran tillhör den personen som faktiskt befinner sig inne på arenan; den vars ansikte vanpryds av damm och svett och blod; den som strider tappert, som misslyckas, som gång på gång kommer tillkorta eftersom varje ansträngning är förbundet med misslyckanden och brister, men som verkligen bemödar sig om att utföra uppdraget; den som känner stor iver och hängivenhet; den som tröttar ut sig i ett välvilligt syfte; den som till slut, i bästa fall, får smaka den segersötma som det innebär att ha åstadkommit något stort och som i sämsta fall, om den misslyckas, åtminstone gör det samtidigt som den personen visar prov på stort mod…..
