Denna bilden är tagen på Tivoli i Köpenhamn 2006. Det är min yngsta dotter Lovisa som på bilden är 3,5år och åker berg-och dalbana för första gången i sitt liv. Om jag inte minns helt fel så åkte vi den 6 gånger på raken. Vad jag tycker är så härligt med denna bild är att det går inte att ta miste på den sanna glädjen som hon känner. Det är glädjen över att det är kul men även glädjen för att hon vågade ta steget och göra det. Hon ville men tvekade ett bra tag innan hon plockade fram sitt inre mod och hoppade på tåget som tog henne på en resa som hon inte hade kunnat föreställa sig hur kul den kom att bli.
Jag brukar tänka på denna bilden när jag står inför någon förändring i livet som jag vill genomföra men som känns obehaglig eller jobbig att ta tag i, för om jag inte gör det jag vill göra så kanske tåget går och jag kan inte följa med på resan. Den resan som kanske hade gjort att jag hade fått känna samma äkta glädje som Lovisa gör på bilden. Biljetten på livets resa heter mod och mod kan vara att ta det steget som gör att jag förlorar fotfästet för en stund innan jag har satt mig ombord på tåget.
Nu kanske någon tänker att det går fler tåg. Men tänk om det inte går fler tåg och ditt resonemang är bara en dålig ursäkt för att inte ta steget och hoppa ombord.
Fundera för dig själv på vilket tåg du vill hoppa ombord på men som du tvekar att göra för att det känns obehagligt och skrämmande. Det kan vara förändringar som behöver göras på jobbet, där hemma, i föreningen, bland vänner eller kanske med dig själv. Du behöver definitivt inte svara någon annan vad du kommer fram till men du är definitivt värd att ge dig det svaret till dig själv.
Du är absolut värd att få känna den sanna glädjen som Lovisas ögon utstrålar på bilden. Det är vi alla värda. Livet skall upplevas och inte bara överlevas.
Torkild Sköld
