För ett tag sedan gästbloggade en tjej hos mig som jag gärna vill dela med mig av igen med hennes tillåtelse. Det är ett långt inlägg men ett mycket personligt och viktigt inlägg. Längst ner hittar ni hennes blogg.
Livets resa!
Det är din och min hemlighet sa han till mig. Han var så övertygande i sitt sätt att prata att jag trodde det var okej, men jag ville bara försvinna. Han kröp upp bakom mig med sitt flåsande andetag fast min mor låg i samma rum med endast ett draperi som delade av rummet. Förnedrande kände jag mig när han onanerade bakom min rygg. Jag fick lära mig att kväva skriket inom mig och blev expert på att lämna min kropp och fly in i en annan värld. Gråten och bönen om att mamma hjälp mig ekade i mitt huvud, men ingen hörde skriken från min insida. Han lyckades övertyga mig, en 6 åring att det var normalt att tvätta en mans penis med munnen och att det skulle vara något vackert.
Detta pågick mellan jag var 5-8 år i perioder. Mannen var resemontör och hade en relation med min mor samt var gift. Detta toppat med att mina 5 första år i skolan var kantrat av mobbning där jag blev utsatt för flera förnedrande kränkande påhopp. Så av pest eller kolera så gick jag till skolan. Att vara känslig och unik ingick inte i jantelagen på 70-80 talet.
Min mor och jag flyttade till Sverige maj 1975 och stor del av min trygghet försvann då mina syskon och far stannade kvar i Norge. Jag hade bara min mor som gjorde så gott hon kunde utifrån de förutsättningarna hon hade. Jag var ofta sjuk med hög feber och många öroninflammationer under denna period. Glasögon fick jag när jag var 8 med stark skärpa. Symboliken med öron och ögon är slående när jag tittar tillbaka, jag ville varken se eller höra det som pågick runtomkring mig.
Jag blev fostrad till att inte skvallra. Min mor fick alltid höra i skolan att jag var ett känsligt barn. En gång i femman efter gymnastiken mitt i vintern så kom jag hem med blöta kalasbyxor som någon av mina klasskamrater hade nöjet med att blöta ner och jag vågade inget annat än att ta dem på mig för jag var rädd att få skäll när jag kom hem. Jag var vid flertal tillfällen blå om armarna och jag avskydde verkligen kösystemet vi hade i bokstavsordningen där jag fick ta emot tjuvnyp i matkön eller kön innan de öppnade slöjdsalsdörrarna. En gång gav jag igen när en kille spottade mig i ansiktet och jag spottade tillbaka. Det typiska var att då såg fröken detta och jag fick 30 min kvarsittning och inte han. Jag hädanefter höll allt kvar inom mig och utförde inte några hämnd aktioner. Allt började förändrades i 6an då vi fick en ny lärare som såg oss och hela klassen gjorde stora förändringar.
Mitt sätt var att säga ja till andra och att göra dem glada för då var allt bra. Utåt var jag alltid glad och hade lätt att få kontakt med andra människor. Min styrka och svaghet är att jag var verbalt mycket stark och det blev en av mina överlevnads strategier. Lärde mig snabbt hushållsarbete och laga mat, städa för att göra min mor glad. Att vara duktig var för mig var lika med att vara älskad. Konflikt rädslan var stor för om jag fick kritik så betydde det att de inte tyckte om mig och det gjorde väldigt ont.
Jag sökte alltid svaren utanför mig själv och bekräftelse från andra var av stor vikt för mitt välmående. När min första son föddes -92 så kom min första stora livskris och minnena som jag berättat om i ovan börjar ge sig till känna som jag de hade jag förträngt. När min andra son föddes hösten -94 så raserade hela minnesbariärren och allt som jag hade lagt under locket öppnades och blottades för mitt inre.
Våren -95 startade min resa i personlig utveckling. Min ”tröst” var socker som är en story i sig.
18 år senare i dags datum när jag tittar tillbaka på mitt liv och vilka människor jag mött under min resa. På min resa har jag mött hårda tuffa konflikter, separationer, min ekonomi raserats många gånger kantrat av floder av tårar och många beslut tagna. Ändå har jag funnit styrkan att kastat mig ut i det okända trots starka rädslor. Min tro och min otroliga livsglädje har visat mig vägen. Min mor som jag älskar så högt vi har gjort en fantastisk resa tillsamman för att helas.
Mitt motto som jag alltid haft i bakhuvudet är ”en dag så blir allt bra” och ”aldrig ge upp”.
Utan allt detta och lite till så hade jag inte varit den Hilde jag är idag. Jag är stolt över mig själv. Jag är stolt över min människosyn och jag anser mig inte ha rätten att döma en annan medmänniska för jag vet inte vad den personen bär med sig på sin resa.
Jag kan skriva under på att DET GÅR att ändra sitt förhållningsätt och värderingar. Det är inte ristat i sten. Åsikter har jag alltid haft många, men det tog lång tid tills jag äntligen visste vad jag tyckte innerst inne eftersom jag alltid lagt andras åsikter och värderingar som viktigare än mina egna.
Det tog många många år att få kopplingen mellan intellektuella känslor ner till hjärtat, när det kopplingen skedde så skapades det mirakel och helhet inombords. I dag ser jag att jag var älskad av många och jag känner att jag är älskad för den jag ÄR och inte för vad jag GÖR.
Det krävs mod att göra förändringar och min livsglädje och med min inre drivkraft så vill jag visa vägen att det går att ändra tankebanor och att välja våga vara sig själv i min egen unikhet.
Jag har förlåtit min förövare av hela mitt hjärta och skapa frid inom mig. Mina mobbare har jag för länge sedan förlåtit med kärlek till deras oförstånd som barn.
Jag kan inte ändra min historia men jag kan ändra mitt sätt att se på min den. Mina sista fem år fram till dags datum har verkligen varit prövande där jag fått starta om från noll och jag har vuxit till en fantastisk kvinna med kraft och kärlek. Jag tror på vikten av att vara ärlig och att alla bär eget ansvar över sina liv.
Livet har varit en skola där jag verkligen har lärt mig vad att vara ödmjuk betyder, vikten att älska sig själv så jag kan älska min nästa. Två söner som är mina stoltheter som vuxit till vackra män. Hedran av min familj som jag värderar så högt. Alla vackra själar som kommer min väg som jag får ta del av är fantastiskt.
Genom lärandet så vill jag dela med mig av mina erfarenheter och kunskaper så att fler kan hitta sina egna verktyg till att bli trygga i sig själva.
Är du intresserad av att veta mer om mina tankegångar och synsätt så är du välkommen att gå in på www.inrevisdom.blogspot.com så kan du läsa mer.
Våga vara unik, du behövs!
Med kärlek
Hilde Kindblad






