1987 och snart 25 år. En tid när de inre demonerna var som mest styrande och övermäktiga. Ingen visste men jag kände det varje dag. Någon misstänkte det men jag förnekade. Jag behövde hjälp men jag kunde inte be om den. Jag var rädd. Den falska stoltheten var tvungen att vinna. Jag jobbade som yrkesofficer men min fiende var inte främmande makt. Min stora fiende var den livsnödvändiga maten som gjorde mig maktlös. Överdriven träning blev mitt vapen i den oövervinnliga striden mot mig själv.
Så mycket yta utåt och så mycket oro inåt. Någon sa: ”En kaxig attityd döljer oceaner av osäkerhet”. Det blev min livsdevis de sjuka åren. Konsekvenser för mig själv och för andra. Förlåt. Så otroligt korkat.
Så otroligt onödigt. Så otroligt annorlunda idag.Mitt val. En erfarenhet för att hjälpa andra. Livet.
