Idag har jag än en gång förmånen att ha Marko Latva-Nevala som gästbloggare hos mig.
Det finns en gammal bro i Paris, som heter Ponts des arts. Sitter man där, på en bänk i parken, kan man se människor av alla de slag – män, kvinnor, barn, mormödrar, farbröder, förälskade par, änkor, fattiga, rika, gå fram till bron, önska sig nåt, sen låsa in den önskan i ett hänglås, med deras initialer på, som de fäster på broräcket, och därefter kastar de nyckeln i Seine. I samma stund de ser nyckeln sjunka till botten, i samma stund blir deras önskan och hemlighet för evigt inlåst, deras kärlek är för evigt fast förankrad. Verkligt – och samtidigt magiskt.
Denna romantiska handling borde kanske inte stanna där, hur vacker den än är. För vill man förverkliga sin önskan, vill man bevara sin kärlek, borde man kanske dyka ner igen, leta upp just sin nyckel, oavsett hur lång tid det tar – och sen låsa upp sin potential, öppna upp sitt hjärta. Inte låta det stanna vid en dröm, en önskan, en förklaring – utan istället kämpa för att det ska bli så, göra den sann, göra den verklig.
Låt inte dina möjligheter stanna vid en tanke. Låt inte det du kan bli stanna vid en flod. Häng inte upp dig på det som låser dig. Låt inte dina drömmar bli inlåsta vid en bro. Låt inte nyckeln till din framgång sjunka till botten i Seine. Det finns inte alltid en extranyckel. En bro är inte till för att sitta fast i, den är till för att ta sig över. Finn huvudnyckeln till ditt liv – och häng fast vid den, för den öppnar upp en massa lås.
Det finns en gammal bro i Paris, besök den gärna – men låt inte för mycket vatten rinna under den innan du strider till handling.
Marko Latva-Nevala
aka Tips Fråncoachen
