Jag strosade runt hemma i trädgården och funderade på vad jag skall göra härnäst. Jag hann inte tänka så länge förrän det hände. Bara så där helt plötsligt. Pang Bom. Som ett blixtnedslag från en klarblå himmel kom den, men när jag tittade upp så var där för många moln i vägen för att kunna kallas klarblå. Den slog tidsenligt ner med full kraft som en meteorit. Helt plötsligt var jag mitt uppe i nedslaget. Vad var det som hände? Hur kunde det bli såhär och vad fort det gick. Ringrostig tog jag mina första staplande steg mot känslan av det som hade hänt.
För även om jag visste att den var på väg så blev jag lika förvånad i år som varje år när den väl anlände. Det var bara till att kavla upp armarna och ta tag i den precis som alla de andra gångerna som den har slagit ner. Göra det bästa av saken och inse att det är så här det skall vara och det blir bäst i längden. Som alltid. Det var vardagen som plötsligt slog till igen.
I måndags hade jag min första föreläsning efter sommaruppehållet och jag hade inte stått på scen sedan i början av juni. Denna sommaren valde jag att vara ledig på riktigt och göra så lite som möjligt. Jag har latat mig, fiskat, hängt med vänner och njutit av att få besöka mina svärföräldrar. Det har varit en bra sommar och jag har laddat batterierna till fullo. Så när nu vardagen åter var tillbaka och det för mig var dags att börja att jobba igen så valde jag att ta helgen som gick till att förbereda mig för första föreläsningen som var i måndags.
Jag hann med rätt mycket av det jag skulle och när jag satte mig på tåget på måndags morgonen kände jag mig redo. Men ju närmare jag kom destinationen kom den där obehagliga känslan. Känslan av att inte räcka till eller att göra det.
Jag kände mig helt trygg när jag gick upp på scenen framför 80 personer inkl. företagets ledning och ägare, men ganska snart insåg jag att jag var mer ringrostig än vad jag hade trott. Jag blev osäker, tappade tempo, glömde säga saker mm. Men samtidigt så kommer den där inre rösten från krigaren inom mig som aldrig ger upp och som säger att nu skärper du dig och ser till att leverera. Så med all inre kraft och med hjälp av all min livserfarenhet levererade jag en föreläsning på ett lite annorlunda vis än vad jag hade bestämt mig från början. Men det var även en föreläsning med massa annat innehåll som kom till mig i stunden. Innehåll som jag kommer använda mig av även framöver.
När jag steg av scenen tyckte jag att det gick ganska hyfsat ändå. Många kom fram och tackade så hjärtligt och jag kände att det blev bra trots allt. Men jag ville ändå ha konstruktiv kritik så jag bad min uppdragsgivare att fråga kunden vad de tyckte. Han fick detta till svars:
”Hej Erik. Vi är jättenöjda med föreläsningen som i våra ögon gav många intryck och skapade eftertanke! Samtliga medverkande var mycket nöjda, även om tolkningarna varierade! Det ligger ju som sagt i betraktarens ögon… ”
Slutet gott, allting gott och jag räckte till……igen. 😉
