Det kom ett brev från Kire som var med på min föreläsning i Laholm i torsdags. Jag har fått hans tillåtelse att publicera det.
I vintras lämnade jag hangaren. Jag hade jobbat häcken av mig för någon annan och försummat min familj i fyra år. Jag var farligt nära den berömda väggen – igen – och kände mig så färdig med allting. Jag hade ingen lust att harva mig genom en massa dynga igen. Jag sa nej. För första gången i mitt liv, och nu är jag 44 år gammal, sa jag nej till andra och gick hem till mitt och mina. Jag började planera för min nya vardag. Lagom till påskhelgen nästa år öppnar jag min lilla trädgårdsbutik hemma på gården. Jag ser landningsbanan alldeles glasklart framför mig. Alltihop är jättenervöst och krångligt och helt underbart.
Jag har just upptäckt att jag har lyckats slarva bort en offert och Skatteverket vill ha in kompletteringar på min ansökan om FA-skatt och momsredovisning och jag har ingen schysst riskkapitalist som kan hjälpa mig igång (det blir snabbt tusenlappar av sättpotatis) och allt som gäller papper och pengar är rätt mycket rövenröven för mig, men jag tuggar på. Ingen annan kommer att göra det åt mig.
Jag är glad att jag gick på din föreläsning i Laholm i går. Rätt mycket för partytricket med att vända handflatan utan att vända handflatan (det kommer jag att testa på ungefär alla jag träffar de närmaste åren), ännu mer för den peppiga känslan som uppstår när någon utifrån bekräftar en (en typ av choklaaaad, antar jag), men mest för den obekväma upptäckten att jag inte kan beskriva mig själv med fler ord än ”lång och glad” – och då är en tredjedel av orden en konjunktion …
Stort tack! Vänligen, Kire
Här kan du läsa vad många fler tycker som varit på min föreläsning. https://www.torkildskold.se/omdomen/
