Det kom ett brev från en tjej som var med på min föreläsning i veckan. En helt fantastisk läsning om hur insikter kommit till och hur beslut har fattats. Jag tror att många kan få sig en tankeställare genom att läsa vad hon skriver till mig. Läs och reflektera.
Hejsan!
Tack för en jätteintressant föreläsning i Karlskrona i tisdags. Tack även för kramen jag fick i pausen 😉
Jag tillhör den här gnälliga kategori människa som du pratade om, och har tröttnat på mig själv, att jag alltid är så negativ. Hur ska något bra kunna hända i mitt liv om jag bara går omkring och tänker på hur stressad jag är? Jag ÄR stressad, väldigt stressad, till och med, och lider av ångest.
Nu i höst har sömnen börjat bli lidande också, och det är väl där någonstans jag tänker att jag står inför en förändring. En jag måste göra själv. För är man inte nöjd med sitt liv får man ändra så man blir det. Jag har många gånger fått höra av andra att jag är extremt medveten. Kanske är så, eller inte, men jag vet att livet inte funkar just nu och att jag måste göra något för att inte gå omkull.
Jag känner igen mig, jag har varit så här nära väggen en gång tidigare och då skolade jag om mig och bytte jobb. Det har varit jättebra fram tills för snart två år sedan. Ansvarsbördan har stigit, jag kan knappt bära den längre, jag har ofta ont i huvudet och är arg, allt går ut på att jobba, ta mig genom dagen utan missöden, hålla tiden, göra mitt bästa, hålla alla nöjda, och känslan av att inte räcka till kväver. Någonstans vet jag sedan tidigare att ingen kan åtgärda det här utom jag själv. Jag kan gå in till chefen och spy galla men i grund och botten är det mig själv jag måste tänka på. Åtgärda. Fixa. Mitt mående blir inte bättre för att jag skäller ut folk, snarare tvärtom, det ökar ångesten – nu har jag varit otrevlig också!! – och ja, allt hänger liksom ihop.
Har funderat jättemycket på det här och när jag anmälde mig till din föreläsning var jag väldigt ledsen. Jag hade på något sätt resignerat inför mig själv, det kan inte fortsätta så här. Jag är också den typen av person som hatar förändringar. Jag har en motvilja att lära mig nya saker eftersom jag har fullt upp med uppgifterna jag redan har på jobbet.
Jag har ofta tittat på reklam på Facebook – föreläsningar av dig och några till som jag just nu inte kommer ihåg vad de heter men du vet säkert vilka de är – och bestämde mig för att gå. I normala fall hade jag inte gjort det om jag visste att jag måste gå ensam. För jag går aldrig till nya platser ensam, det är jobbigt, man ska hitta parkering och allt vad det nu innebär. Jag tankar aldrig bilen på nya ställen, handlar inte i andra affärer än dem jag varit i innan, jag håller mig hemma efter jobbet. Så för mig var det ett ganska stort steg att anmäla mig och faktiskt gå – inte banga ur och åka hem istället i tisdags.
Och jag ångrar inte ett ögonblick att jag åkte. Tvärtom. Kvällen är en av de mest givande jag varit på. Det var värt att vara trött dagen efter. Det verkade lite som du kände det i kramen på scenen. Du höll mig kvar och som du visste hur jobbigt jag tyckte det var. Men skönt också. Den här inre stressen lugnade sig lagom till du släppte taget.
Jag har bestämt mig. Detta året ska bli året där min hobby (jag skriver) får ligga lite åt sidan för jag ska reparera mig i första hand. Din föreläsning blir lite av startskottet. Jag har Hjärnstark (boken du rekommenderade) hemma och ska läsa den. Jag ska försöka ut och gå mer, skärpa till maten och jaga ikapp en gammal dröm jag har. Jag vill kunna springa av mig ångesten när den kommer. Jag kan inte springa ett endaste steg idag, men går tre kilometer ett par gånger i veckan nu tills ljuset varar lite om kvällarna.
Jag ska göra det här och jag ska försöka vända mitt jag på jobbet. Om jag blir av med stress och ångest genom fysisk aktivitet borde huvudvärken och allt annat också följa med. Jag vill bli glad. Vill inte vara den där sura gnälliga. Har idag på jobbet tagit tag i lite nya saker. Skrivit upp hur man gör och gjort dem själv istället för att be andra – och det har gått bra. Hur jag ska begränsa ansvaret jag tycker är för tungt vet jag inte, men tänker att det kanske inte är för tungt om jag axlar det med en positiv attityd. Hur jag ska nå allt det här vet jag knappt själv, men jag vet att jag vill bli glad och är trött på mig själv. Och att gå på ditt föredrag är ett bevis för mig, jag har en vilja, jag vill något för första gången på flera år.
Jag fortsätter följa dig på Facebook för på något sätt är Du den jag ser upp till. Du står i mitt centrum, det var din föreläsning jag valde, det är dig jag följer på sociala medier. Men jag ska inte sluta vara den jag är. Jag ska bara försöka förbättra det jag redan har. Ta hand om MIG. För tar jag hand om mig kan jag ta bättre hand om alla andra. Bara lite tankar och så. Hoppas du mellan raderna förstår hur mycket jag uppskattade ditt föredrag.
Ha det bäst och var rädd om dig.
