Det som har fått mig att komma igen efter allt det som hände mig i sommar och som ni kan läsa om i ett tidigare blogginlägg, är min vilja att se saker ur ett positivt synsätt. Jag är inte den som går omkring och tänker positivt om allt och alla, utan jag väljer att ha ett för mig realistiskt förhållningssätt i livet och när det är tuffa tider väljer jag att se det som är positivt i situationen. I kommentarerna från en del på facebook så står det att man måste få lov att må dåligt och man måste få lov att visa sig svag och gråta. Det är jag den första att hålla med om för jag har verkligen gjort det i sommar.
Jag har vid två tillfällen under min sjukhusvistelse varit 100 % övertygad om att min sista stund var kommen. Jag har gråtit inför mina vänner när de besökt mig, jag har sagt till min älskade Veronica att jag inte tror att jag kommer att klara detta, jag har fått hjälp med att gå på toaletten, gått i sjukhusets korridor med sjukgymnasten för att jag inte klarade att göra det själv, jag har fått be om mer smärtstillande med tårarna rinnande ner för kinderna för att jag hade så ont och var så rädd. Nog har jag varit svag och rädd många gånger i sommar. Men även i dessa stunder så har jag försökt att se det ljusa och upplyftande i situationen. Det har inte alltid gått direkt eller varit lätt men varför i hela världen skulle jag förstärka det negativa i situationen?
Varför skulle jag välja att må sämre än vad jag redan gjorde? Det är som att önska sig att bli ännu mera förkyld när man är det, tycka att maten skall bli ännu äckligare om den nu är det eller att det skall vara ännu tråkigare på jobbet än vad det redan är. Jag funkar inte på det sättet. Jag väljer att fokusera på möjligheterna istället för problemen. Jag tycker att var och en får göra som den vill men jag vill hellre tänka framåt, upplyftande och inspirerande och vet du vad? Jag är 100 % övertygad om att det gör att jag läker ännu bättre. När jag skriver detta är det drygt 16 dagar sedan jag låg på intensivvårdsavdelningen och ikväll har jag varit ute och cyklat. Jag tror inte att jag hade gjort det om jag hade gått dag efter dag och valt att vara låg och må dåligt.
Då kanske någon undrar hur jag lyckas med det då. Jag kan berätta att det har inte alltid varit så i livet. Men en tid började jag förstå att allt som händer mig är neutralt, det är hur jag väljer att reagera på det som händer mig som skapar resultatet. Jag bestämde mig en dag för att jag skall vara stark och stå upp för mig själv på sidan. Lite som en sån där docka som är rund i botten. När man slår till den så däckar den men den reser sig alltid.
Jag tränar varje dag på att träna mitt inre med att skriva olika övningar och påminna min hjärna om hur saker och ting förhåller sig för mig. Min hjärna är precis som alla andras att den kan lätt skena iväg i tankarna och inbilla sig något som kanske inte alltid är överensstämmande med sanningen.
Avslutningsvis vill jag bara säga att vi har alltid ett val och det är hur vi förhåller oss till det som händer oss. Många säger att det är lättare sagt en gjort. Då tänker jag alltid att de har inte tränat färdigt. Det är som att springa ett Marathon.
Om man inte tränar något innan så är det lätt sagt att man skall springa men det kommer bli svårt att göra det. Men om man istället tränar regelbundet lång tid i förväg så blir det precis som det är sagt, lättare att göra det.
Jag vet vad jag väljer i mitt liv.
Vad väljer du? Du behöver inte svara mig utan svara dig själv istället.
Torkild Sköld
