JAG ÄR BARA MÄNNISKA OCH DET ÄR INTE SÅ BARA.

JAG ÄR BARA MÄNNISKA OCH DET ÄR INTE SÅ BARA.

Jag vågar erkänna för mig själv att ibland tvivlar jag på mig själv, att ibland känner jag mig liten och otrygg igen som jag så många gånger gjorde när jag var ett barn. Jag vågar erkänna att ibland känner jag mig orättvist behandlad, skymfad och bespottad av andra. Jag vågar erkänna för mig själv att jag inte alltid tagit de besluten för mig själv och för andra som har i stunden varit det mest optimala. Jag vågar erkänna att ibland står jag framför spegeln och frågar mig själv vad fan det är jag håller på med. Jag vågar erkänna att jag ibland har tankar om mig själv som jag inte är stolt över.

Men mitt i all självömkan har jag också modet att kunna säga till mig själv att det är bara mina egna tankar som kan få mig att känna så. Det är inte vad andra gör mot mig eller säger till mig som skapar de känslorna. Det är mina egna, ibland hänsynslösa och ibland kärleksfulla tankar om mig själv och absolut inget annat som skapar de känslorna. Visst får jag känna mig liten och svag precis som alla andra men jag har också ett ansvar för att inte stanna där nere, precis som alla andra. Hur mycket jag än skulle önska att det var så kommer jag aldrig att kunna bli vaccinerad mot livet. Innerst inne fattar jag det och ärligt talat vill jag inte bli osårbar och otillgänglig för yttre påverkan.

Det har sagt till mig att vi drunknar inte av att någon kastar oss i havet. Vi drunknar bara om vi inte tar oss upp igen. Jag har 100 % ansvar för att ta mig upp igen. Jag och ingen annan. 100%. Ibland känns det omöjligt. Ibland känns det orättvist. Hålla näsan ovanför ytan får banne mig räcka ibland och det kan kännas skönt att ligga där mellan himmel och helvete och bara flyta med och slippa ta mitt ansvar. Men i längden slutar det alltid med att jag behöver ta mig upp på land igen, dyngblöt och sliten, men det torkar och går över.

Ingen i hela världen kan påstå sig handla rätt i varje rådande situation för vad är rätt beslut och vad är förnuftiga tankar när hjärnan bultar i otakt med hjärtats slag. Medveten, jag vill bli medveten. Jag vill bli ännu mer medveten om mina tankar för de styr mina handlingar. Jag är precis som alla andra ansvarig för mina handlingar, vilket även säger att jag är ansvarig för mina tankar för de skapar mina egna känslor som leder till mina handlingar. Om jag skulle gå omkring och tro att det är andra som tänker åt mig eller bestämmer vad jag skall tänka, det vore rätt tanklöst mot mig själv. Medveten. Om det vill jag bli mer medveten. 

Jag vågar absolut vara och visa mig svag men jag har definitivt modet att våga vara stark för det är upp till mig. Den sanna styrkan kommer inte utifrån utan den kommer inifrån det innersta av mitt hjärta. Inte lätt att plocka fram alla gånger men alltid mitt ansvar. Både när solen lyser eller när en namngiven orkan sveper över moder jord.

När jag lyfter upp mina svagheter och tar ansvar för dem så blir de mina framtida styrkor så länge jag vill. Så går mina tankar och dessa tankar ger mitt liv styrka och kraft . Jag är människa. Jag lever inte alltid som jag lär men jag gör definitivt så gott jag kan. Jag är inte perfekt, kommer aldrig bli perfekt, hoppas ingen kan bli perfekt och jag vill definitivt inte vara perfekt. Jag vill vara den jag är för det är bara jag i hela världen som kan vara jag så bra som jag kan. Precis som bara du i hela världen kan var du så bra som du kan vara.

Det är så det är, det är så det skall vara och det är så jag vill att det skall förbli så länge jag har förmånen att vara. Det är mitt val av väg att vandra vidare på. Och jag har bestämt från den innersta cellen i mitt hjärta, att det kommer bli hur bra som helst. Riktigt bra. 

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail