Idag fick jag läsa på ett ställe att det jag och andra föreläsare inom mitt område håller på med är hjärnskrynkling. Det mest intressanta var att det kom från någon som aldrig har lyssnat på mig. Visserligen håller jag på med utbildningar och föreläsningar om självledarskap och egentligen är ju det hjärnskrynkling precis som all annan utbildning. Nya spår måste bildas i hjärnan för att utbildning skall ha skett. Jag utbildar folk på att bli bättre på att tycka om sig själv och bli bättre på att leda sig själv. Min utbildning är precis som all annan ledarskapsutbildning men istället för att lära folk hur de leder andra så lär jag dem att leda sig själva. För oavsett om vi är ledare för andra eller ej så är vi alltid verkställande direktör i vårt eget liv och leder oss själva. Att ta en examen i något är också en process som består av massor av hjärnskrynkling.
För ett antal år sedan var jag på en utbildning med en kille som heter Robert Dilts. En av övningarna var att vi skulle dansa för att uppnå en högre form av insikt. Jag kände direkt hur det tog emot i hela mig för även om jag jobbar med det jag gör så är jag väldigt långt ifrån allt som är flummigt, enligt min definition. Då var där en tjej som såg min tvekan och som ställde mig en fråga jag har tänkt på många gånger sedan dess: Vad är du rädd för att möta? Jag hade inget bra svar till henne men det var då det slog mig att jag hade bestämt mig innan jag provade övningen att det var inget för mig. Jag hade tagit fram alla mina fördomar och redan mörkat ner övningsledaren innan han ens hade fått chansen att visa vad det gick ut på.
Jag är fortfarande väldigt långt ifrån det som för mig är flummigt för i min föreläsning om självledarskap är det väldigt konkreta verktyg och modeller jag arbetar med. Men frågan hon ställde mig har jag haft mycket nytta av i andra sammanhang där jag skall ge mig på något som är nytt och okänt, och där jag känner ett obehag. Vi människor har en överlevnadsinstinkt programmerad i oss och det är att vara försiktiga mot det okända. Ibland ärdet bättre att fly än illa fäkta sägs det. Problemet är att många gånger bestämmer vi oss utan att ha provat att det handlar om att illa fäkta och så flyr vi istället. Vi vet vad vi har men vet inte vad vi kan få. Detta är en av anledningarna till att många har så svårt att gå utanför sin komfortzon. Ibland måste vi kasta oss ut i det okända för att få nya infallsvinklar och nya insikter. Någon har sagt att våga är som att förlora fotfästet för en stund. Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, döm inte ut något eller någon förrän du vet vad det handlar om. Ge folk en chans att visa vad de menar och vill innan du bestämmer dig för att de har fel. Var lösningsfokuserad och se möjligheterna istället för att leta fel och vara problemfokuserad. Du har så mycket mer att vinna på det.
Här kan du se var jag har mina kommande öppna föreläsningar: https://www.torkildskold.se/forelasningar/
