Farväl Mojan

Farväl Mojan

För några veckor sedan när min mor fortfarande var i livet så satt vi på hospice i Malmö och pratade om livet som varit. Jag och min mor har inte alltid haft den bästa relationen även om den för det mesta varit väldigt bra, men den sista tiden försonades vi på riktigt och hade några härliga samtal tillsammans. Tänk vad ett litet ord som förlåt, en värmande kram och en klapp på kinden kan göra underverk.

Mojan som jag alltid kallat min mor, hade varit dålig länge och ville lämna jordelivet. När de upptäckte hennes sjukdom så tackade hon nej till all behandling för hon hade bestämt sig för att hon hade levt färdigt. På slutet blev hon väldigt positiv till allt och hade några fantastiska veckor på hospice där hon trivdes förträffligt. Hon slapp ha ont för det ville hon ha medicin mot och hon hade bra aptit för det fick hon av kortisonet som även stärkte hennes humör. När vi var inne hos henne och hon berättade om sin kommande död för mina barn så blev de såklart ledsna, men då började hon istället berätta om gemensamma roliga minnen så att de blev glada igen. Hon gjorde på något sätt bokslut med sitt liv och konstaterade att trots allt som hänt och inte hade hänt, så var hon nöjd med livet.

Vid ett tillfälle när vi pratade om döden så filosoferade vi kring detta med om det finns ett liv efter döden. Vi var båda överens om att det trodde vi inte att det fanns. Men vi kom överens om att om det ändå skulle visa sig att det finns ett liv efter detta när vi själva dör, ja då måste vi vara storsinta nog att erkänna att vi hade fel. Sedan skrattade vi gott över detta där vi satt och höll varandra i handen.

Jag hann att träffa Mojan ett par gånger till innan jag tidigt på morgonen den 7 september fick beskedet att hon hade lämnat oss lugnt och stilla. Mojan fick det värdiga slut som hon ville ha och hon dog precis som hon önskade nämligen att bara få somna in. För en gångs skull blev det som hon ville i livet, nämligen när hon mötte döden. Hon var inte rädd för döden utan snarare välkomnade den.

Idag är det dags att ta farväl vid begravningen i Sankt Andreas kyrkan i Malmö och vid minnesstunden efteråt tänkte jag läsa upp denna vackra berättelse som jag hittade på Internet. Tyvärr vet jag inte vem som skrivit den.  Jag lovade nämligen Mojan att jag skulle hålla ett vackert tal om henne på begravningen och det kommer jag sannerligen att göra. Sov gott kära Mojan, res med ro och vila i frid.

”Jag står vid havet.  Ett skepp har lämnat kajen. Kaptenen låter morgonvinden gripa tag i seglen och skeppet ger sig ut på havet. Det är ett vackert fartyg som är byggt för långa färder.

Länge betraktar jag det ståtliga skeppet, hennes fladdrande segel och hennes vackra skrov. Ju längre tiden går, desto mindre blir skeppet. Till slut syns bara en prick där hav och himmel möts. Precis när skeppet försvinner vid horisonten hör jag någon vid min sida säga”Nu är hon borta”. 

Men skeppet är inte borta, det har bara försvunnit ur vårt synfält sett. Skeppet är lika mäktigt och ståtligt, lika mycket på väg mot sin slutgiltiga destination som det var när det lämnade den trygga hamnen.

Det är ur vårt perspektiv skeppet förminskats, inget annat. För just när vi säger ”Nu är hon borta”, så finns det andra som ser skeppet komma och som med glada röster ropar — ”Nu kommer hon”.

Farväl Mojan

Mer från Bloggen

JAN15

En dag i förra veckan hörde jag en mamma på stan säga till sitt barn: Nu…Läs mer

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail