Facebook har ju besökare från 13 år och uppåt och i den åldern är barn väldigt mottagliga för det som händer runt om dem. Dessutom finns det även betydligt yngre barn med facebook konton där de uppger fel ålder. Vad är det som sagt för bild de får och vilken bild vill vi ge dem. Jag upplever att det nästan är tabu att skriva om de mindre roliga sakerna på facebook och ifall man gör det så blir man nästan utstött från folks förtroende. Jag har själv vid ett par tillfällen skrivit om jobbiga saker i mitt liv och det skall gudarna veta att det inte gick hem i alla läger. Men det kan jag leva med. Frågan är dock om alla kan leva med det för vad har en skev bild av verkligheten för påverkan på oss.
För något år sedan vägledde jag en kille som var 17 år. Han hade det jobbigt och tyckte att han aldrig räckte till och att han inte kunde uppfylla sina föräldrars förväntningar på honom. Detta gjorde att han tillsammans med sin otränade självkänsla inte mådde alls bra. Han nämnde flera gånger att hans pappa som var överläkare, alltid var perfekt, orädd och säker på sitt jobb. När jag nämnde för honom att hans pappa säkert tvivlar på sig själv blev han nästan arg på mig för att jag sade något sådant om hans perfekta förebild. Jag vidhöll att det säkert är så och jag bad honom att fråga hans pappa om det stämde. Vi pratar aldrig om sånt hemma för vi har inga problem, sade grabben. Jag insisterade på att han till nästa gång skulle fråga pappan och att vi skulle prata om vad som hade sagts. Motvillig till uppgiften gick han hem men lovade att göra det.
Nästa gång vi träffades var det en kille med stort leende på läpparna som mötte mig. Han utbrast direkt: Du hade rätt, pappa är inte felfri. Han berättade att pappan hade sagt att han många gånger var både rädd och osäker när han stod inför stora operationer på sjukhuset. Det var som en ny värld öppnade sig grabben. Vi kom ganska snabbt fram till att förväntningarna från hans föräldrar egentligen var förväntningar som han hade ställt på sig själv eftersom han såg sin pappa som ofelbar och perfekt och då ville han också bli det. Detta ledde till att vi kunde bygga realistiska och uppnåbara mål för honom nu när han insåg att ingen är perfekt.
Många människor går omkring och mår dåligt. Att då mötas av en facebook-värld där allt är guld och gröna skogar är inte en bra terapi för alla människor. Jag tror att det är av yttersta vikt att vi även vågar skriva om de mindre bra sakerna på facebook och att vi lär oss att alla människor har en historia och ingen av oss är felfri. Nu menar jag inte att facebook skall bli en soptunna där vi kastar all skit och jag menar inte att vi skall skriva allt som vi är med om när det är kris i livet eller allvarliga sjukdommar. Jag menar ej heller att vi skall skriva alla hjälpande, positiva och inspirerande inlägg.
Jag menar att de flesta av oss har ibland vardagsproblem och I-landsångest och det är inget vi skall vara rädda att visa för när vi inser att det inte bara är vi själva som lider av det så blir det mer naturligt och kan vi prata om det så kan vi hjälpa varandra, så det måste finnas utrymme för att kunna be om hjälp och få hjälp. För en sak vet jag, att även om många är rädda för att be om hjälp så vill de flesta av oss hjälpa andra när vi kan. Vi måste alla hjälpas åt att vara realistiska, ärliga och härliga så att vi skapar den verklighet som vi vill att vår omgivning skall se. Ingen fantasiverklighet utan en verklig verklighet. Om en sådan nu finns som sagt.
Torkild Sköld
https://www.facebook.com/groups/Torkild/
