En personlig resa som började 2014

En personlig resa som började 2014

Det kom en kille till mig på föreläsningen i Lund i torsdags och tackade mig för att det hade förändrat hans liv. Han sa att han skulle skriva till mig om det och det gjorde han. Jag har fått hans tillåtelse att dela med mig av denna fantastiska berättelse som gör mig både grymt imponerad och inspirerad. Tack Emanuel. Stort tack. Du är bäst.
 
Läs och njut.

Emanuel Edlund heter jag, har varit med på jorden lite över 40 år och den person som min fru Malin mötte när vi båda lyckats smyga oss in med falsk-leg på Krogen i Lund vid 17 års ålder. Är bland annat glad, driven, positiv, innovativ, lösningsfokuserad, kommunicerar gärna och mycket…

I början av det nya årtusendet så befann jag mig kortvarigt mellan två jobb och fick anställning av ett bemanningsföretag i Lund. Efter någon månad fick jag frågan om jag kunde svetsa, de hade en öppning på Tetra Pak i Lund. Med lite darr på rösten så sa jag att jag självklart kunde svetsa men jag var inte säker på om jag kunde göra det på Tetra Pak, då man hört att de hade extremt höga krav. Min chef ordnade så jag fick åka dit och provsvetsa. På vägen hem ringde jag min fru och mina föräldrar och berättade vitt och brett om hur fantastiskt det gått och vilka otroligt fina svetsar jag gjort. Dagen efter så ringde chefen mig och sa att de inte var riktigt nöjda med mitt ”fantastiska” resultat utan såg gärna att jag kom tillbaka och provade en gång till. Lätt stukad så åkte jag tillbaka fick lite mer hjälp med hur man skulle ställa in svetsen och hur man ville att resultatet skulle se ut. På kvällen så kom produktionschefen och kollade på mitt resultat och sa -Ja, jag hyr in dig i en vecka om du lärt dig att svetsa ordentligt då så får du vara kvar.  Det var en lite mer ödmjuk herr Edlund som tog sig an uppgiften och efter tre månader så blev jag erbjuden en fast tjänst på Tetra Pak som jag gladeligen tackade ja till.

Arbetet som jag blev anställd att göra var att tillsammans med ett gäng kolleger bygga upp en ny tillverkningslinje där man förtillverkade rör som sedan monterades i moduler. Det var mycket ny teknik och nya ingångsvinklar på hur man skulle arbeta i den annars så traditionella tillverkningsindustrin. Om jag fått en tia varje gång jag hört -Det kommer aldrig gå att göra det på detta sättet, så skulle jag förmodligen kunnat amortera av mitt hus med bara de pengarna vid detta laget.

Nej det gick inte de första åren men med mycket blod, svett och även en del tårar så har vår produktionsstrategi tagit över och vi producerar 80% av våra maskiner enligt detta koncept.

2010 var måttet rågat, som styransvarig för 15 medarbetare, så skulle jag förbereda all dokumentation, se till så allt material var på plats, var kontakten mellan konstruktion och underleverantörer och försöka hålla ordning och reda på arbetsområdet. Som om inte det var nog så krävde produktionsledningen att jag skulle producera minst 80% av min tid på jobb, till råga på allt för avdelningens lägsta lön.

Efter lite förhandling så gjorde jag en rockad med en kollega och jag började jobba med utveckling av nya maskiner och arbetssätt. Jag trivdes som fisken i vattnet, fick utlopp för min kreativitet, jobba med att ta fram nya lösningar både på ritningsbordet men framför allt praktiskt i verkstaden, testa på nya arbetsmoment m.m. Det var med ett leende jag drog på mig blåkläderna varje morgon och hoppade in med liv och lust i nya utmaningar.

Bomben briserade hösten 2013! Omorganisation, produktionspersonal skulle producera, inte jobba med utveckling. Tillbaka på ruta ett eller som jag kände det helt utan för spelplanen, tillbaka till förtillverkningen denna gång som svetsare. Den nya styransvariga var tydlig, jag skulle bara jobba och mer eller mindre trycka på en knapp och vara tyst.

Bitterheten brände som syra i kroppen, jag tvingade mig gå till jobb, förklarade för allt och alla vilken jäkla misär jag hamnat i. Jag var så förbannad att det slog lock för öronen på mig och förmodligen på alla andra runt omkring som slutade lyssna på mitt gnäll och tjat. Det gick så långt att företagshälsovården blev inkopplad och de försökte hjälpa mig med samtal, men det blev bara värre och värre. Jag skulle minsann sitta och sura i mitt hörn, trycka på min knapp och berätta hur jäkla fel allt var. Jag såg hur mycket förbättringspotential det fanns men de fick minsann skylla sig själva för jag skulle hålla tyst, sura och trycka på min knapp.

I början på 2014 hade min syster en biljett över till en föreläsning i personligt ledarskap, självklart var jag inte intresserad av sånt tjafs. Vad skall jag med ledarskap till jag sitter ju bara och trycker på en knapp?

-Nä så klart har du rätt, jag vill inte ha med någon tjurskalle så jag tar med din fru, jag skulle vara glad åt att Malin stod ut med mig med den attityden som jag hade, sa syrran. På morgonen efter föreläsningen förklarar Malin att hon bokat en plats till oss på nästa föreläsning utanför Lund om ett par veckor. Med den blicken jag fick över köksbordet så visste jag att detta var inget att diskutera, denna striden vågade jag inte ens ge mig in i (lite har jag lärt mig under de 25 åren vi har varit ihop).

Parkerad längst bak i lokalen, hängandes på ryggstödet med armarna i kors och på mitt allra bästa defensiva humör började jag lyssna på vad Torkild pratade om. Allt eftersom kvällen gick, satte jag mig mer och mer upprätt tills jag tillslut satt käpprätt upp i stolen och gjorde min finaste guldfisk imitation.

Många minuters sömn blev det inte den natten för tankarna gick kring att kanske om jag började med mig själv så kunde jag förändra min egen förtvivlade situation. De enda som fick lida av min attityd och inställning var jag själv och min älskade familj för varken cheferna eller företaget verkade lida speciellt mycket. Vid 03:30 tog jag beslutet att i alla fall ge det ett försök och somnade de sista timmarna innan det var dags att börja på första dagen i mitt nya liv.

När den vanliga frågan kom morgonen efter om hur läget var så var det många ögonbryn som åkte upp i pannan när jag svarade att det faktiskt var riktigt bra. Först undrade mina kollegor om jag tuggat på någon giftig svamp eller knaprat farmaceutiska preparat med röda varningstrianglar på. Från den tidpunkten så började jag med att förändra min egen attityd och förutom att trycka på knappen så jobbade jag med att förbättra min egen arbetsplats. Efter ett tag så hjälpte jag mina närmsta kolleger med att förbättra deras och efter inte så lång tid så jobbade jag nästan heltid med att förbättra hela avdelningen.

Senvåren kontaktade HR mig med ett erbjudande om ett jobb som jag nästan glömt att jag hade sökt. De flesta kvalifikationerna saknade jag men man var beredd på att hjälpa mig med utbildningar och ge mig chansen att utforma arbetet utefter mina starkaste sidor.

Sedan sommaren 2014 har jag rest till världens alla hörn, från USA till Nya Zeeland, och hjälpt Tetra Paks produktionsanläggningar och underleverantörer att jobba med förbättring som leder till högre kvalitet för minskade kostnader och bättre arbetsklimat för medarbetarna.

Den största belöningen är när polletten ramlade ner för gubben som är parkerad längst bak i lokalen, hängandes på ryggstödet med armarna i kors med sitt allra bästa defensiva humör, när han börjar resa sig lite mer upp och börjar lyssna på sina tankar, metoder och idéer på hur de kan få sin produktion att fungera bättre till mindre slit och släp.

När guldfiskminen förflyttar sig från produktionspersonalen till cheferna inser de att jag inte är där med pekpinnar mot produktionen för bristande kvalité eller leveranssäkerhet. Utan förklarar att förändringar inte kan lösas med rutiner som beslutats i inglasade konferensrum, med dammiga sammetsblomsterarrangemang, utan måste arbetas fram tillsammans med de som utför jobbet varje dag i produktionen.

På väg hem från sådana dagar brukar tankarna snurra ganska ofta kring den där kvällen i Lund när jag började min egen personliga resa med verktyg som jag fått från Herr Sköld. Självklart sätter jag på mig gnällkepsen och surar över att jag skall behöva åka till en håla i den polska landsbygden, där chokladen på hotellets kudde inte alls är god. Men oftast så åker kepsen av lika snart igen och jag lyfter blicken och ser allt det fantastiska jag har runtomkring mig på grund av att jag började med att leda mig själv.

Jag tror inte att gå på en föreläsning i Personligt ledarskap med Torkild Sköld är lösningen för alla människor i hela världen men för mig så startade min förändring där.

Emanuel Edlund

Läs mer om mina föreläsningar på denna länk: https://www.torkildskold.se/forelasningar/

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail