EN LÅNG OCH MÖDOSAM RESA, MEN NÖDVÄNDIG

EN LÅNG OCH MÖDOSAM RESA, MEN NÖDVÄNDIG

I många år valde jag att inte se mig själv i spegeln för jag tyckte inte om det jag såg, faktum är att jag hatade det. På något vis hade jag lurat min hjärna till att tro att det var min spegelbild jag inte gillade och när jag inte såg den så var det inget problem. Jag trodde även att när jag inte såg min spegelbild så såg ingen annan mig heller, ungefär som att jag bara fanns i spegeln. Som att sticka huvudet i sanden typ.

Naturligtvis visste jag att alla såg mig som den jag är oavsett vad jag trodde, men det var mitt sätt att gömma mig mentalt för den verkliga verklighet jag ville fly ifrån. Jag är övertygad om att många fruktansvärda händelser i min barndom har satt sina spår i hur jag har förhållit mig till min verklighet. Det mest förnedrande av dem alla var nog alla de gånger jag fick stryk av mina föräldrar som liten.

Jag såg hemska saker när jag var 5-6 år gammal som barn inte skall se. Redan innan jag började skolan försökte jag ta mitt liv genom att hänga mig i en livrem, vilket undveks av att omgivningen hörde mitt skrik när jag höll på att försvinna. Jag minns än idag hur jag möttes av någon i en ljusfylld dörröppning som tog emot mig med öppna armar och som sa att allt är bra och att jag var välkommen. Jag vaknade upp av att jag hade tagits loss och låg på min säng och grät.
Jag tröstades och sen pratades det aldrig mer om den händelsen utan det tystades ner som om jag skulle glömma det, vilket jag aldrig har gjort, varken den händelsen eller alla de andra som jag inte orkar berätta om här. Denna händelse har ändå inte fått mig till att tro på gud eller livet efter döden. I min värld är det vår hjärna som förbereder vår kropp på att dö. Men det är en helt annan diskussion som jag inte tänker ta upp här idag.

Jag vill också påpeka att jag skyller inte min taskiga barndom på mina föräldrar för de gjorde det de trodde var bäst men ibland blev det knasigt. Jag har förlåtit dem för vem de var men inte vad de gjorde och istället har jag gett mig själv en lycklig barndom i efterhand. Det blir inte bättre av att gå omkring och älta allt som varit för det går ändå inte att få ogjort.
Det tog mig många långa och kostsamma år fyllda av självförakt och sjukdom till att inse att jag inte kan leva på en lögn. Jag kan inte gå omkring och tro att jag är den osynlige mannen. Men att komma hela vägen till att acceptera mig för den jag är, det har varit en mödosam och strapatsfylld resa. En resa som jag har varit tvungen att göra. Jag gick i många år och sa till mig själv att det är lättare sagt än gjort och det kommer aldrig att gå, tills jag en dag insåg att det var bara dåliga ursäkter för att inte ta tag i det.

Jag ville må bra men jag gjorde inget för att må bra. Det är som att vilja vinna på triss men ändå inte köpa en lott. Idag tränar jag min inre kondition varje dag för att vara den jag vill vara.’

Jag har aldrig fått någon hjälp för att bearbeta det som hände mig när jag var liten eller rättare sagt jag har vägrat att få hjälp, för det var så hemskt att uppleva så jag orkade inte prata om det. För mig har livet handlat om att hitta min inre kompass för att få mig på rätt väg. Min inre krigare som aldrig ger upp. Det har långt ifrån alltid lyckats men jag kan ändå säga att jag har tagit mitt personliga ansvar för mig själv och kämpat stenhårt för att komma dit där jag är idag som människa.

När jag publicerar inlägg på Facebook så är det ofta det kommenteras att det är lätt för dig att säga som inte vet vad vi andra har varit med om. Vi är alla olika och vi har alla vår egen historia som vi hanterar på olika sätt. Men en sak är säker och det är att jag har varit med om väldigt mycket tuffa saker, väldigt många fler än de jag skriver här idag, men jag har aldrig skyllt på någon annan för det är bara mig själv jag kan förändra. Dessutom har jag en inre röst som i tuffa situationer viskar till mig: Ge aldrig aldrig upp.

Många frågar mig om hur de skall göra för att träna sin inre kondition och acceptera sig själva för den de är. Jag har massor av verktyg för det och det är det som är mitt levebröd idag, nämligen att lära folk dem verktygen. Så där får ni ursäkta mig men det kan jag inte ge bort gratis. Det är förunnat dem som kommer på min föreläsning i personligt ledarskap.

Tror du någon skulle vilja läsa denna texten så får du mer än gärna dela den. På denna länk kan du dessutom se var du kan komma och lyssna på min föreläsning. Fler orter tillkommer efterhand.

https://www.torkildskold.se/forelasningar/

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail