I många år fick jag höra att jag behövde bli bättre på att säga nej och sätta gränser. Jag ville alltid vara andra till lags och hjälpa till med allt möjligt. Det gjorde att jag gick omkring och presterade för andras skull för att de skulle gilla mig men i grund och botten så handlade det om att jag behövde bli bättre på att tycka om mig själv och inse att jag är bra som jag är. Jag förstod inte att mitt människovärde handlar inte om det jag gör utan vem jag är för jag är alltid bra som jag är, precis som alla andra.
Det tog många års träning att komma till den insikten men nu är jag där sedan länge. Jag har blivit bättre på att säga JA till mig själv och nej till andra. För när vi säger nej till något då säger vi teoretiskt sätt ja till något annat. Vi frigör tid för att göra något vi hellre vill och/elller behöver göra. Det innebär inte att jag aldrig hjälper andra för det gör jag mer än gärna, men jag gör det inte för att de skall tycka bättre om mig för det utan för att jag vill hjälpa till när jag har möjlighet.
Nyligen hände något anmärkningsvärt. En av de personer som för mig ofta poängterade vikten av att säga nej till andra var jag tvungen att säga nej till i ett sammanhang för ett tag sedan. Men se det var inte populärt för han menade ju inte att jag skulle säga nej till honom. Det var andra jag skulle säga nej till men inte till honom. Här kände jag en viss dubbelmoral för då lever han ju inte som han lär. Det är lite som förändring på jobbet, alla är för en förändring så länge ingen rör deras skrivbord.
Jag säger inte att det är lätt att leva som man lär men jag tror inte att vi skall ge råd till andra som vi inte själva kan leva upp till eller åtminstone eftersträvar att nå upp till för de är realistiska.
För övrigt så är personen och jag goa vänner igen och vi har både pratat och skrattat om det många gånger.
Torkild Sköld
