Igår var jag och handlade i vår lilla Tempobutik i byn där jag bor. När jag skulle betala så satt denna lappen på kortläsaren. Jag blev glad och sa till han som satt i kassan om det var han som hde satt dit den. Det var det inte utan det var några andra anställda men han sa att de fick mycket positiva kommentator. Jag tycker det är en liten fin handling, som kostar så lite men ger så mycket.
De var först när jag kom ut ur butiken som jag tänkte att egentligen skulle jag kunna tolka det som att det var en komplimang från honom och det har jag inga problem med. Skulle han däremot säga det till mig när jag kommer fram till kassan så hade jag kanske tyckt att det var lite ovant men jag skulle bli glad och tacka. Men om han eller någon annan människa som jag inte känner hade kommit fram till mig på stan när jag är ute och shoppar och sagt: Jag tycker du är fin. Då hade jag också blivit glad och tackat för komplimangen men det hade känts ovant och lite konstigt.
Tänk dig själv om det kommer fram en för dig okänd person helt plötsligt från ingenstans och säger att jag tycker du är fin. Jag tror nog att någon av er, inte alla men någon, som skulle tycka att det hade känts lite konstigt och kanske tänkt att den personen har en baktanke.
Men om det sitter en lapp på en kortläsare i en butik med texten ”Du är fin” så är det kanske ovanligt men det känns inte obehagligt utan tvärt om. Butiken har kanske en baktanke som vill att du skall komma dit och handla igen, men i stunden är det inte det som de vill kommunicera.
Vi behöver träna på att i vardagen stanna upp och se varandra. Säga att du är fin, en god vän, en omtänksam chef eller vad det nu kan vara. För det kostar så lite att säga det men det ger så mycket att få det. Jag tycker att du som läser detta är fin.
Kram Torkild
