Doktor diagnos

Doktor diagnos

Det var en gång ett gäng med olika så kallade funktionsnedsättningar som satt och samtalade. De diskuterade meningen med sina olikheter. De var oense om varför de fanns till. Till slut bestämde de sig för att gå till den som skapat allt detta, den Allsmäktige Doktor Diagnos.

”Säg mig kära doktor, varför har du skapat oss? Varför har du gett oss bokstavskombinationer? Varför har du tillverkat Auti…sm, Asberger, ADHD, Tourettes, Alzheimers och alla oss andra? Vilken mening har vi? Som vi ser det har det inget gott med sig. Hur tänkte du då?”

Den Allsmäktige Doktor Diagnos tittade på dem och sa med mjuk stämma. ”Egentligen ville jag inget speciellt. Jag är bara en enkel man. Jag ville nog bara ge er insikten om att olika är bra. Jag ville bara att livet skulle bli mer varierat. Jag ville att ni skulle få nåt mer än samma. Jag ville att ni skulle bli unika. Och att de förmågor ni begåvats med skulle göra världen lite bättre. Jag ville att diagnoserna som finns i oss skulle se det sköna, det raka, det ärliga utan att förblindas för mycket av känslornas och tankarnas svallvågor. Få fram geniet inom oss, den förmåga vi föddes med, men livet vill dölja med sitt tvivel. Jag ville att vi skulle kunna hänge oss åt saker med full intensitet. Sånt som andra missar, men till exempel Autismen inom oss ser. Jag ville att Aspergern i oss skulle mana till viljan att forska, att hänge sig åt nåt med sitt fulla fokus, att utvecklas, att skapa goda vanor. Jag ville att ADHDn inom oss skulle vara drivkraften för att lyckas, glöden som aldrig slocknade, nyfikenheten som aldrig satt still, ständigt ville mer, ständigt var hungrig. Jag ville att Tourettsens mod skulle ta bladet från vår mun, att vi vågade säga vår mening, att vi yttrade de viktiga orden som annars skulle fastna i tanken eller strupen.

Att vi aldrig skulle tiga när tala vore guld. Jag ville att Alzheimersen inom oss skulle ge en stor gåva – förmågan att glömma. Att låta historiens bakslag och negativa delar för alltid fördunklas i glömskans skymning. Att slippa älta, att slippa hata gammalt groll, att förlåta gårdagen och omfamna nuet. Att se allt det som komma skall med nya ögon, att återuppleva vardagens magi som om det vore för första gången – om och om igen. Det ville jag. Men ni har inte använt det så. Ni har tagit de gåvor ni berikats med, och kallar det sjukdomar. Ni ser det som funktionshinder. Ni ser det som fattas den så kallade normen. Massans flockbeteende. Det som särar er från de andra. Ni har missat det som förenar er. Det som berikar, som ger livet den variation som behövs för att det ska kallas just livet. Så ser ni även mig, som ADD, en funktionsnedsättning. Men det är bara en förkortning, och jag är mycket mer än en förkortning! Jag är den Allsmäktige Doktor Diagnos – och jag ville ge er unika diagnoser som stärkte er. Men ni tog den veden av förmågor – och kvävde er eld. Ni lät normalitetens aska bli er överman – fast ni hade sån eld inom er. Det var aldrig det jag ville – men det var så ni valde att se och använda er – och det tycker jag är synd…”

Diagnoserna satt förstummade. Kunde det vara så? Att de fått allt om bakfoten? Att det de, och många andra, såg som ett funktionshinder, egentligen var nåt bra, en förmåga? Hur skulle omvärldens tro och symbol dem förändras, om diagnoserna sågs som unika gåvor, genialiteten? Och hur skulle synen på dem själva, från dem själva, vara ifall de också såg sig så? Hur skulle det påverka deras tankar, potential och prestationer? Onekligen intressant. Och det fanns bara ett sätt att ta reda på det – genom att ändra synen på sig själv och andra! Och agera utefter den nya självbilden och livssynen. Nu!

Då steg en diagnos fram bak från gruppen, hon hade inte hört den Allsmäktige Doktor Diagnos ord, och undrade också över sitt funktionshinder. ”Hej doktorn, jag har en kromosom för mycket, vad ville du när du gav mig den?”

Doktorn såg henne i ögonen. ”Kära vän, som jag ser det har du inte en kromosom för mycket – det är snarare vi andra som har en kromosom för lite. Du fick den, du begåvades med den, och jag kallar den Livet.”

Hon såg på doktorn med gladare ögon. ”Tack, men vad tänkte du på när du gav mig den?”

Doktorn log. ”Då tänkte jag inte, då Kände jag bara – och var ovanligt glad och lycklig…”

Vad kan du lära av denna story? Finns det delar i ditt liv, som skulle kunna ses som gåvor istället för begränsningar?

Marko Latva-Nevala

aka

Tips Fråncoachen

Brevbilaga

 

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail