Efter år av ja-sägande och försök att leva upp till omvärldens förväntningar så blev det vara svart. Jag klarade inte mer, och min kropp sa ifrån. Några månader tidigare hade jag blivit ensamstående med min son, helt oförväntat. Jag bröt inte ihop, jag grät inga tårar.. Jag blockerade helt och körde på autopilot, sträckte på mig och log. Alla dunkade mig i ryggen och påpekade hur stark jag var. Jag kände mig inte stark, jag kände mig avstängd. Såhär hade jag hanterat alla motgångar jag mött under mitt liv, jag blockerade och stängde av. ”Det man inte tänker på, det finns inte.” När man har gjort det tillräckligt länge, ja.. Då antar jag att det säger pang.
Det gjorde det iallafall för mig denna regniga fredag för 4 år sen, när jag som 21-åring bröt ihop mitt under en promenad med hundar och barnvagn inne i skogen. Min kropp sa ifrån. Det tog mig sedan flera veckor att förstå varför jag bröt ihop, och sedan ännu lite längre tid att acceptera det. Jag skämdes, alla tyckte att jag var så stark och plötsligt klarade jag knappt av att ta hand om mitt eget liv! Jag hade fastnat i mörkret och där satt jag fast ett bra tag. Men jag fick hjälp och till slut började jag hitta en väg ut, jag började se det ljusa igen men det var fortfarande en lång bit kvar.
För 2.5 år sen började jag studera. När jag kom tillbaka till skolmiljön så började många minnen från min tonårsperiod att komma tillbaka. Jag var ingen glad tonåring, jag var arg och ledsen. Jag hatade mig själv, jag tyckte att jag var ful, tjock, skrattade konstigt, betedde mig fel, jag förstod inte vad lärarna sa, jag var dålig på matte och jag dög inte alls. När jag då började studera igen så var det här känslor som kom ifatt mig och jag började tvivla på mig själv. Jag märkte hur jag började bli en otrevlig person och hur jag irriterade mig på människor som vågade vara sig själva. Jag tog med mig irritationen hem efter skoldagens slut och spenderade sedan kvällarna med att fortsätta vara irriterad. Det blev en ond cirkel.
I december 2012, under julledigheten, råkade jag hamna på en sida på facebook – ”Personligt ledarskap”. Där stod det klart och tydligt att det är JAG som bestämmer. Ingen annan kan tänka mina tankar åt mig. JAG kan styra mina tankar. JAG har ett val. Jag förstod att jag kan välja om jag vill gå och irritera mig på folk eller om jag vill använda den energin till någonting vettigare. Tänk att jag aldrig ens hade tänkt i dom banorna förut! Det var inte enkelt i början, men övning ger färdighet! Jag kom tillbaka till skolan som en helt ny person, mina klasskompisar funderade på vad det var med mig. Jag bara log och pratade glatt om den här underbara mannen, min nyfunna stora idol – TORKILD SKÖLD. Mannen som fick mig att förstå svaret på livets stora gåta, mannen som fick mig att förstå att jag kan välja lycka och välmående, mannen som är en stor del av den här positiva och glada tjejen jag är idag. Jag berättade om Torkild för alla jag träffade och jag följde sidan och fortsatte att välja mina tankar och tänka positivt under hela 2013. På nyårsdagen i år så skrev jag ett långt mail till Torkild för att tacka. Ett mail som Torkild sedan delade på sin sida och som lästes av många människor. Jag fick så himla mycket fina kommentarer och mitt 2014 kunde inte ha börjat på ett bättre sätt!
Jag har aldrig i hela mitt liv mått så bra som jag gör nu. Jag är en otroligt lycklig tjej, mamma till två fina barn och har ett huvud fullt av positiva tankar. Klart att jag också har dåliga dagar, men jag glömmer aldrig att jag har ett val och jag tillåter mig själv att känna alla känslor som kommer till mig. Jag tränar min självkänsla ofta, och jag tankar energi från saker som jag mår bra av. Men jag är lite trött.. Trött på att man hela tiden ska vara så bra, trött på att det nästan tävlas i vem som är starkast, vem som har finast hus, vem som är lyckligast, vem som är bäst på att klara av vardagen. Trött på skådespelet vi varje dag ser i sociala medier. Trött på att det finns folk som gömmer sig bakom en skärm och känner att de har rätt att tycka och tänka högt om folk de inte känner, trött på allt hat och alla människor som spenderar sin tid till att såra andra människor, för att de i grund och botten inte mår bra själva. Hat föder hat!
Jag känner mig ledsen för att jag på nära håll såg hur många jag har i min närhet som inte tror att de duger som de är.. Men kärlek föder kärlek, så för 2 månader sen bestämde jag mig för att jag skulle sprida lite kärlek istället! Jag skrev några ”Varsågod, ta en positiv tanke”-lappar och satte upp lite överallt. Man kunde därmed ta med sig en fin tanke om sig själv hem. En vän till mig tryckte upp väldigt många såna här lappar som skickades till andra underbara människor runt om i Sverige som också ville vara med att sprida kärlek. Det resulterade i att det fanns positiva tankar att hämta på många ställen runt om i landet, och det blev en succé!
Jag började sedan skriva dessa små postit-lappar och satte upp vart jag än gick. Bara små påminnelser om att man duger som man är, att man är bra, värdefull, unik.. Och att man ska fokusera på det positiva i sitt liv. Så lite kan göra så otroligt mycket!
För några år sen, när jag befann mig där i mörkret, så trodde jag aldrig att JAG skulle vara en människa som sprider kärlek och skulle kunna peppa andra människor.. Tack Torkild, för utan din hjälp så hade den här resan varit betydligt mycket svårare. Du gör skillnad, för mig och för många andra människor.
De senaste dagarna har mina små postit-lappar uppmärksammats väldigt mycket i media. Jag är så glad för det och jag hoppas att det fortsätter växa. Det bästa är att ALLA kan vara med och jag hoppas att så många som möjligt hakar på i kärleksspridningen. Man mår otroligt bra av att både se och skriva dom här små budskapen. När jag sitter på morgonen och skriver dessa lappar så tar jag själv till mig av varenda ord. ”DU DUGER PRECIS SOM DU ÄR!” Ja, det gör jag.. Och det gör du med. Glöm aldrig det..
Vill avsluta med ett inlägg som skrevs på Personligt ledarskap den 28 oktober 2012:
En människa utan självkänsla eller inre trygghet saknar kärna. Hon kan bli som ett ägg. Skalet är hårt och släpper varken in eller ut något. Hon tror att skalet skyddar henne men när hon faller krossas skalet och allt rinner ut..
En människa som har självkänsla och en inre trygghet har en fast kärna, som en persika. Hennes skal är mjukt och inbjudande och när hon faller får hon visserligen märken i skalet men kärnan förblir hel.Emelie Lindström, #lovepostit
Emelie Lindström, #lovepostit
http://facebook.com/lovepostits
