Jag får många gånger frågan om hur jag orkar föreläsa så mycket jag gör och var jag finner min kraft. Den kommer först och främst av att jag lever min dröm och det jag är passionerad för nämligen dela med mig av mina erfarenheter till andra på scenen, Facebook, blogg och nyhetsbrev.
Men jag får otroligt mycket kraft och energi när brev som detta kommer till mig, vilket det gör titt som tätt. Jag blir lika ödmjukt stolt och tacksam varje gång det sker. Som alltid ber jag om tillåtelse innan jag lägger ut det.
”Hej Torkild!
Jag ville bara skriva några rader till dig och berätta vad en av dina föreläsningar åstadkommit för en av dina åhörare.
Jag var och lyssnade på dig på äldreomsorgsdagarna. Under många år har jag jobbat inom demensvården, men hade hela tiden drömt om en tjänst på intensiven där jag tidigare praktiserat och trivts som fisken i vattnet. Åren rullade dock på och någonstans längs vägen tappade jag tron på att jag någonsin skulle komma dit och resignerade. Herregud, man kan ju inte riskera sin fasta tjänst på ett jobb där man inte längre tycker att det är roligt…eller?
Men så stod du där på scenen och med all din humor pratade du om att ta ansvar för sig själv och sin egen väg. Och orden att ta ansvar för sig själv fastnade och grodde. Så när ett vikariat dök upp på IVA så sökte jag och, hör och häpna, fick det! Så jag tänkte att ”Va sjutton! Det får bära eller brista, jag hoppar och vågar! Får jag inte tjänstledigt så säger jag upp mig och kör.”
Idag är jag världens lyckligaste människa som arbetar på mitt drömjobb och gör det jag älskar varje dag och mina barn har fått en piggare och gladare mamma och min man en gladare fru! Så med de här raderna vill jag bara tacka dig för att dina ord fortsatte ringa i öronen och fick mig att ta klivet och göra det jag egentligen ville!
Tack!
Med vänlig hälsning, Linda”
