Torkild Sköld

Det kom ett brev

Än en gång har det kommit ett brev från någon som har haft nytta av min föreläsning. Dessa brev betyder så mycket för mig och jag är ödmjukt stolt över dem. I vanlig ordning har jag fått brevskrivarens tillåtelse att lägga ut det och jag väljer att göra det anonymt.

Varför uppskattar jag min skönhet och min lycka?

I somras mådde jag verkligen dåligt med massa oro och ångest. Jag kämpade dagligen med att se en ljusare framtid, att få lite ro i kroppen, floder av tårar rann och så många gånger jag tänkte att mitt liv är inte värt ett skit. Det kändes värdelöst att leva. Det fanns många dagar som jag fick nöja mig med att jag orkade göra mat till mina barn. Under tiden jag tog mediciner blev det rena misären omkring mig. Mitt nattduksbord var fullt med mediciner och hela jag smakade mediciner. Det var en daglig kamp att se meningen med livet, att se meningen med att mina barn hade någon nytta av mig som mamma. 

Kampen om att hitta någon ro någonstans var enorm. Nätterna bestod av att hela min barndom spelades upp som i en film, scen efter scen. Det handlade definitivt inte om de gångerna jag plockade våra egna godaste äpplen eller att jag njut av alla vackra blommor och all världens finaste dofter. Min mamma dog tidigt och makten, våldet och förnedringar som hon slapp när hon dog var det efter det jag och mina systrar som fick brottas med inom familjen.

Min största styrka med allt var att jag hade den stora drivkraften om att detta måste jag genomleva för att jag ska må bra sedan. Jag som avskydde ordet cancer önskade mer än något annat att jag fick den sjukdomen då, för det skulle bli min räddning.

Som ett ledord i det hela var det otroligt viktigt att jag visade respekt och kärlek till mina barn och dagligen jobbade jag på att visa så lite så möjligt för de hur sjukdomen påverkade mig. Samtidigt som de såg på mig hur sjuk jag egentligen var. 

Ibland kunde min yngsta dotter ställa frågan om jag någonsin kommer att bli bra igen. Ja, svarade jag alltid……. efter sommaren. Men det fanns en stor rädsla inom mig för att det kanske aldrig skulle gå över.

Några månader senare; 

Idag är jag glad, jag kommer upp på morgonen och det finns en mening med livet. Jag slipper känslan av att säga hej då till alla och att känslan av värdelöshet  kommer på besök som ett brev på posten. Nu när jag har arbetstränat ett tag kommer min stora nyfikenhet tillbaka om att jag vill utvecklas i mitt arbete. Jag vill bli bättre på att hålla föredrag, coacha sökande. Jag inser hur min ödmjukhet och min personlighet bidrar till att de sökande jag träffar brukar få en lite gladare min efter mötet med mig. Det gör mig stolt. 

Jag kan känna att jag idag kan hitta en ro i kroppen på ett annat sätt än tidigare. Tidigare i livet var jag så upptagen med mig själv och oftast efter ett möte lade jag ner en massa tid på att analysera mötet så att jag inte hade gjort eller sagt något dumt. Nu njuter jag mer av att vara med just den människan i stunden i mötet. Det allra bästa av allt är att jag känner så mycket kärlek för precis allt och alla. För mig är det meningen med livet, för utifrån all kärlek blir det stabilare under fötterna också.

Tack vare min sjukdom känner jag mig så stark och nu inser jag styrkan av att klara av det mesta i livet. Den sjuka tiden har gett mig tid till att inse vad som är viktigt i mitt liv. Jag inser att jag inte ska lägga ner tid på skitsaker. Hälsa är det absolut viktigaste i livet!  

Min skönhet kommer numera mer till uttryck, vilket jag märker när jag finns bland andra människor. Men jag tror själv att det är den inre skönheten som talar, min kärlek till världen.

Tack Torkild för ditt föredrag i Göteborg. Det har hjälpt mig med att knyta säcken och ta med mig det bästa av allt som hänt i livet. Jag har fått bekräftelse på att fokusera på framtiden och mina mål med livet. 

God jul!

https://www.facebook.com/groups/Torkild/

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail