Det kom ett brev.

Det kom ett brev.

Det kom ett brev igår från en tjej som lyssnat på mig tidigare och som följer mig här på fb. Jag är övertygad om att hennes text kan vara inspiration till andra i deras liv oavsett ville situation de är.

 

Hej Torkild!

Jag har skrivit till dig två gånger förut, varit på två föreläsningar med dig och följer dig här på facebook. Jag måste bara tacka för att du delar med dig och förmedlar allt.

Jag har haft det tufft levt ihop med en man i smart 30 år. Givetvis var det mycket bra och kändes rätt först. Har fått två underbara barn som jag älskar mest av allt (vet att jag ska älska mig också mest av allt). Under många år har jag levt kvar i förhållandet, fixat trixat för att alla ska må bra för att jag själv ska må bra, trodde jag. Jag höll till slut på att gå i bitar, ont i hjärtat, ångest, flydde livet. Orkade inte vara ensam med mig själv för alla tankar och tjattrande ”ting” i mitt huvud.

Jag har lyssnat på dig, läst det du skrivit (jag använder dina citat i mitt veckobrev på jobbet med ditt namn under såklart) funderat och tagit in. Ifrågasatt mig själv, varit totalt osams med mig själv.

I somras tog jag ett beslut att separera (efter mycket kämpande) det var tufft men jag började sakteligen må bättre. Jag får fortfarande ångest när jag tänker på att jag sårat min ”man”. Men jag känner att jag äntligen börjar leva mitt liv.

Att jag skriver idag är för att tacka dig av allt du delat med dig. Idag fick jag en fantastisk känsla. Vaknade hade en underbar morgon bara hemma, far in till grannstaden och ska gå i affärer, bara jag ensam. När jag är klar blir jag sittandes i bilen, ”tjitt” jag har tillbringat en hel fm/em med mig själv, jag har mått bra och haft det trevligt bara jag. Oj vilken känsla, helt magisk.

När jag kom hem grejade jag på, satt mig en stund vid tv ‘n (gillar inte att sitta still annars för alla tankar) fick besök av min syster dotter. När jag hade följt henne till bussen nu på kvällen går jag hem alldeles ensam, och får känslan jag är lycklig, jag mår fantastiskt bra . Förstår det knappt själv men jag börjar ta ansvar för mitt liv och för att jag ska må bra. Helt underbart. Och jag är övertygad om att jag kommer vara en mycket bättre mamma.

Mer underbart är att idag var alla mina prover och blodtryck jag tar en gång i månaden för en reumatisk sjukdom var helt inom normala världen. Tror jag inte de har varit sen jag fick min sjukdom.

Så än en gång tack! Går och lägger mig lycklig i kväll, med en helt ny känsla, jag är på rätt väg. Underbart.

Kramar

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail