Idag gästbloggar Angelica Håkansson hos mig igen och det är jag glad för.
I texten ”Om sanningar och speglar” som var min första krönika i den här tidningen, skrev jag att alla verkar ha sin alldeles egen sanning – att varje individ verkar se på världen genom glasögon gjorda av dennes erfarenheter, tankar, känslor, fördomar etc.
I en annan text skrev jag att detta faktum måste innebära att ”jag” allt det där som är ”jag” också kan uppfattas och se ut på en mängd olika sätt beroende vem det är som tittar på mig och vilka glasögon denne bär. Att jag är en karaktär i åskådarens värld och att jag kan vara målad på olika sätt – med olika färger och former – beroende på hur just åskådaren uppfattar mig.
Det har funnits stunder då denna insikt nästan drivit mig till vansinne.
I perioder har jag nämligen haft väldigt svårt att komma tillfreds med att bilden av mig i någon annans ögon kan se ut på ett sätt som inte stämmer överens med den bild jag har av mig själv; Att jag-et kan bli missuppfattat och snedvridet, och att det kan målas i egenskaper det inte besitter.
Jag har varit fruktansvärt rädd för att bli misstolkad helt enkelt.
Istället för att vila lugnt inuti bröstkorgen, har självbilden under dessa perioder istället legat som en hinna utanför kroppen; öppen och sårbar för allmänheten. Där har den lyst upp i guld när bekräftelsens varma hand lagts på den. Där har den vältrat i skam när jag-et riskerat att misstolkas.
Trots att jag varit stolt och tillfreds med mina värderingar och ambitioner har den där lilla tjejen inuti viskat till omgivningen;
Snälla, se att jag är omtänksam.
Se att jag är ödmjuk.
Se att jag är ärlig.
Under dessa perioder har jag speglat mig i omgivningens ögon; ögnat min reflektion genom deras respons. Självbilden har byggts utefter just den reflektionen.
I en annan text beskrev jag just denna känsla så här: Om någon tror att jag är oärlig så är jag i dennes värld just oärlig, och bilden av mig är då inte särskilt vacker. Trots att jag vet att jag i själva verket drar mig för att ljuga (tycker det är svårt, rentav) så spelar det ingen roll – bilden av mig som oärlig i någon annans värld retar fullständigt gallfeber på mig.
Men så, efter många om och men, har slutligen den där sköra hinnan – självbilden – börjat röra sig inåt mot kroppen igen; Landat tryggt i bröstkorgen och fått värmen att sprida sig ut till varenda fiber av jag-et. Någonting inuti har viskat: Jag vet vem jag är och Jag ser hurdan jag är och däri har verkligheten skymtats.
När självkänslan landar därinne sipprar inte längre energin ut ur bröstkorgen genom sår skapade av prestationsångest och bekräftelsebehov. Inbäddad i kärlek och stolthet över jag-et är inte längre självkänslan hotad av yttre misstolkningar. Då kan koncentrationen få läggas på allt det nuet ger, istället för att kämpa med att hela tiden tolka respons. Då kan den näring som tidigare slukats av rädslan av att ge felaktiga intryck istället läggas på drömmarna och ambitionerna.
Ibland glömmer jag av mig; Ibland tappar jag greppet och självkänslan hamnar utanför kroppen igen – skör och beroende av bekräftelse. Då måste jag lägga tid och kraft för att fånga in den i bröstkorgen igen.
Måste.
För det är så svårt att leva med självkänslan utanpå.
Text av: Angelica Håkansson
Länk till Angelicas blogg: http://nouw.com/angelicatillsvidare
